Paul Dowswell Sanna historier om rymningar Översättning av Gabriel Setterborg HISTORISKA MEDIA Historiska Media Box 1206 221 05 Lund [email protected] www.historiskamedia.se © Usborne Publishing Ltd 2002 Originalets titel: True Escape Stories © Svensk utgåva Historiska Media 2006 Översättning: Gabriel Setterborg Illustrationer: Gary Cross Omslag: Svante Ström Omslagsbild: Svante Ström ISBN 10: 91-85377-57-0 Tryckt utgåva ISBN 978-91-85377-57-2 E-bok ISBN 978-91-7545-227-2 Innehåll Flykten från Alcatraz Alla trodde att det var omöjligt att rymma från fängelset Alcatraz i San Francisco – Frank Morris beslutade sig för att bevisa att alla hade fel. Alias Ivan Bagerov Året är 1943 och en brittisk marinofficer förbereder sig inför flykten från ett tyskt krigsfångeläger. Han kan ingen tyska, men hoppas att det ska gå bra om han utger sig för att vara en bulgarisk marinofficer. Spionen i Wormwood Scrubs Den sovjetiske mästerspionen George Blake är dömd till 42 års fängelse och sitter inspärrad i fängelset Wormwood Scrubs i London. Vakterna tror att han är en mönsterfånge, tills han rymmer. Den smutsige hamnarbetaren Den elegante tyske piloten Gunter Plüschow smyger fram genom första världskrigets England, förklädd till en hamnarbetare i stort behov av ett bad. Fly eller dö Den franske motståndskämpen André Devigny hotas av snar avrättning. Under sin madrass har han ett rep tillverkat av remsor ur sina lakan och vid det har han bundit fast en änterhake som han gjort av en lamphållare. Är det tillräckligt för att han ska kunna ta sig ut ur fängelset Montluc? Tio låsta dörrar (och hur man låser upp dem) Tio låsta dörrar skiljer Tim Jenkin från friheten. Men antiapart heidaktivisten är fast besluten att ta sig ut ur fängelset i Pretoria. Mussolinis flykt från bergstoppen Den tyska specialgruppen fritar den avsatte italienske ledaren Mussolini ur hans fängelse i de apenninska bergen. Är flygplanet starkt nog att bära den överviktige Mussolini? Ingen rymmer från Djävulsön En kuslig berättelse om den franska fångkolonin på Djävulsön. Härifrån var det lätt att fly, det var sedan det hemska började. Flykten från Alcatraz På en stenig liten ö i San Franciscobukten låg på 1930-talet Alcatraz, ett av världens mest beryktade fängelser. Det kallades för ”The Rock” (Klippan) och påstods vara rymningssäkert. På denna dystra plats förvarades ökända gangsters som ”Creepy” Karpis och ”Machine Gun” Kelly. Här satt också Al Capone, den mest ökände gangstern av dem alla. Han tvingades lämna sitt liv i brott och lyx för att i stället inrätta sig efter fängelsets tråkiga rutiner. Arbetet i fängelsets tvättinrättning gjorde att han långsamt förlorade förståndet. Under 1950-talet hade Alcatraz förvandlats till en blek skugga av vad det hade varit. Förbrytarna som satt där var inte längre ökända, även om de ofta var precis lika brutala. Nu dumpades problemfångar, som förflyttades från andra fängelser i västra USA, på ön. * Frank Morris, bankrånare och inbrottstjuv, var en sådan person. En rad fängelsestraff, rymningar och infånganden hade lett honom hit. Han kom till Alcatraz i januari 1960 och vägrade godta att ”The Rock” var rymningssäkert. I samma stund som han satte sin fot på ön började han planera sin flykt. Kartor som visar var Alcatraz ligger. Morris var en mager man med fördelaktigt utseende, inte så olik Clint Eastwood som senare också kom att spela honom på film. Men bakom den trevliga uppsynen och det lugna, vänliga sättet lurade en hänsynslös beslutsamhet och en rakbladsvass intelligens. Dagarna på Alcatraz kom och gick och Morris vande sig vid fängelserutinen. Varje dag arbetade han i verkstaden för att tjäna pengar på att tillverka borstar eller handskar. Kroppsvisiteringar förekom rutinmässigt, varje halvtimma räknades fångarna, och varje dag hade de två timmars ”rekreation” då de tilläts gå omkring på rastgården. I matsalen serverades dagens tre mål mat. Just matsalen ansågs vara fängelsets farligaste plats. Som en extra försiktighetsåtgärd mot upploppen hade skottgluggar för vaktmanskapets gevärsskyttar byggts in väggarna och i taket hade man satt upp silverglänsande tårgasbomber. Planritning över fängelset Alcatraz. Efter kvällsmaten låstes fångarna in i sina celler för natten. De hade då fyra timmar till eget förfogande fram till nio på kvällen när ljuset släcktes. I cellernas relativa avskildhet kunde de måla, läsa, spela musikinstrument eller göra vad de ville. Några ropade ut schackdrag till motspelare i närheten, andra utväxlade gliringar och hotelser med fångar som de planerade att ge sig på under nästa eftermiddags motionstimmar. Morris hade ett lättsamt sätt och fick snart vänner. I cellen intill satt Allen West, en biltjuv som spelade dragspel. De båda männen kom bra överens. I matsalen, där fångarna kunde sätta sig var de ville vid långborden, blev Morris också bekant med bröderna Anglin, John och Clarence. Det var två stora och kraftiga bondpojkar som lämnat sin tillvaro som lantarbetare på en gård i Florida för att i stället inleda en karriär som bankrånare, och nu var de härdade kåkfarare. De hade sina celler på samma våning som Morris och West, men längre bort i korridoren. När Morris hade suttit ett år på Alcatraz var det en annan fånge som berättade för honom att man tre år tidigare hade tagit bort en stor fläktmotor uppe på taket. Den hade aldrig blivit ersatt. I tanken såg Morris genast framför sig en djärv nattlig flykt genom ventilationstrumman. Nio meter ovanför hans huvud fanns det en väg ut från ”The Rock”. Det skulle alltså bli svårt men inte omöjligt att rymma. En sak var säker - förberedelserna skulle ta tid och krävde god planering. Men tid är den enda lyx som kvarstår för den som sitter i fängelse, och Morris tänkte använda sin tid på bästa sätt. * Först måste Morris tänka ut ett sätt att ta sig ur den låsta cellen och upp till taket. Först måste Morris tänka ut ett sätt att ta sig ur den låsta cellen och upp till taket. När fångarna inte var inlåsta i sina celler hölls de under noggrann uppsikt, att ta sig upp till taket under de omständigheterna var omöjligt. Men en dag fick han en snilleblixt. Längst in i alla celler under handfatet satt en liten ventil. Bakom den fanns en smal korridor för elledningarna och vatten-och avloppsrören. Om Morris kunde ta bort ventilen och göra en öppning tillräckligt stor för att krypa igenom, gick det kanske att klättra upp genom ventilationstrumman och ut på taket den vägen. Den idealiska tiden att närmare testa i idén var på natten eftersom han då var ensam i sin cell i hela nio timmar. Planritning över fängelsecellen. Hur lätt skulle det bli att bryta upp en sådan öppning i cellväggen? Morris böjde sig ner och skrapade i betongen runt ventilen med en nageltång. Små flagor lossnade. Det gick alltså att gräva sig ut genom betongen men det skulle ta evigheter. Och att få upp ett tillräckligt stort hål i väggen var inte det enda som var svårt. Allteftersom hålet växte sig större skulle det bli mycket svårt att förhindra att det blev upptäckt. Morris bestämde sig för att beställa ett dragspel av samma typ som det West hade. Han tänkte betala det med pengarna som han tjänade i fängelsets verkstad. Dragspelet kunde till en början ställas för hålet och dölja det. När hålet sakta blev större och alltför stort att gömmas bakom dragspelet kom Morris på idén att göra en falsk vägg av en målad pappskiva, komplett med en målad ventil. Ju mer Morris planerade, desto mer blev han på det klara med att hans flykt skulle ha större utsikter att lyckas om han hade hjälp av andra. Snart hade han rekryterat West och bröderna Anglin. Det var bra att de fanns så nära honom i korridoren. De fyra bildade en flyktkommitté. Det första de gjorde var att skaffa sig en ny hobby - målning. De kunde då utan att väcka misstankar beställa penslar, färger och pannåer och, när så behövdes, framställa falska sektioner av penslar, färger och pannåer och, när så behövdes, framställa falska sektioner av väggen. Medan West från sin cell intill höll utkik efter patrullerande vakter, skrapade Morris bort bitar ur betongen med sin nageltång. Efter en arbetsam timme hade han fått ihop en liten hög av små betongflisor men hans fingrar värkte hemskt. Med låg röst klagade han för West och sa: ”Med den här takten håller jag väl fortfarande på och hackar när det blir dags för villkorlig frigivning.” ”Vi får ta ett snack med bröderna Anglin medan vi äter frukost i morgon”, sa West, och de två gick och lade sig i sina celler för att sova. ”Tjaaa.” Clarence Anglin inledde alltid med ett tja som gärna fick hänga kvar i luften ett litet tag, men det han sedan sa var alltid värt de där extra sekunderna av väntan. West och Morris lyssnade med öronen på skaft. ”Ser ni min sked? Jag tror att det går att göra bra grävredskap av skedar. Man fäster nageltången vid skeden och får då ett handtag som gör det lättare att gräva.” Morris lät sin sked glida ner i fickan. ”Strålande idé, Clarence”, sa han. ”Jag vet också hur vi ska göra för att få skeden att sitta ihop med nageltången, inte hela men en bit av den. Vi ses.” Medan de andra samma kväll målade eller spelade på sina musikinstrument ägnade sig Morris åt påhittigt improviserat metallarbete i sin cell. Först bröt han av handtaget på den stulna skeden och sedan tog han loss ett av nageltångens skärblad. ”Hej, Westy”, viskade han. ”Har du en tiocentare?” ”Ja, vad ska du ha den till?” ”Langa hit, du får tillbaka pengen när vi har tagit oss ut härifrån. Håll utkik nu.” Morris började med att hacka bort små flisor av silver från tiocentaren tills han hade fått ihop en liten hög på bordet. Sedan band han ihop ett femtiotal tändstickor i en bunt. Han travade böcker i två torn, tätt intill varandra, och placerade skedhandtaget och nageltångens skärblad i luckan mellan böckerna så att de kom i kontakt. Till slut strödde han försiktigt silverflagorna över skeden och skärbladet. ”Kommer det någon? Bra. Då kör vi.” Vooschh! Morris tände eld på tändsticksbunten under handtaget och skärbladet, och under ett par korta sekunder av intensiv hetta badade de i skarpt vitt ljus för att sedan brinna med en orangegul låga.