MIN DOTTER AMY MITCH WINEHOUSE www.bladhbybladh.se Originalets titel: Amy, my Daughter © Mitch Winehouse, 2012 Svensk utgåva © Bladh by Bladh, 2012 Published in agreement with International Literary Agency, England Översättning: Karin Andræ Omslag: Karin Tingstedt, Made in Malmö E-boksproduktion: Elib AB 2012 ISBN 978-91-86603-64-9 INNAN VI BÖRJAR Ni förstår säkert om jag säger att det här inte var den bok jag ville skriva. Jag hade arbetat på en bok om min familjs historia tillsammans med min vän Paul Sassienie och hans skrivande partner Howard Ricklow. Den skulle ha getts ut i år. Jag behövde skriva den här boken istället. Jag behövde berätta den riktiga historien om Amys liv. Jag är rättfram av mig och jag tänker skriva som det var. Amys alltför korta liv var en bergochdalbana, och jag tänker berätta allt om den. Förutom att jag var hennes pappa var jag också hennes vän, förtrogne och rådgivare – inte för att hon alltid lydde mina råd, men hon lyssnade i alla fall innan hon bestämde sig. För Amy var jag hamnen i stormen, hon var – liksom sin bror Alex – ljuset i mitt liv. Jag hoppas att du genom att läsa den här boken kan få en bättre förståelse för min älskade dotter Amy, och ett nytt perspektiv på det som hände. TACK, OCH EN ANMÄRKNING Ett jättestort tack till min fru Jane för att hon har varit min klippa under den svåraste tiden i mitt liv och för att hon har gett mig stöd; till Alex, min son, för hans kärlek och förståelse; till Janis för att hon har varit en fantastisk mamma till våra barn. Jag vill också tacka min syster Melody och hela min underbara familj och alla vänner för att ni har funnits där, min manager Trenton, liksom min PA Megan. Stort tack också till Raye och alla på Metropolis, mina agenter Maggie Hanbury och Robin Straus och de underbara människorna på HarperCollins, på båda sidor om Atlanten. Och ett speciellt tack till Paul Sassienie, Howard Ricklow och Humphrey Price för hjälp med att skriva den här boken. Jag donerar alla intäkter från boken till Amy Winehouse Foundation, som vi, Amys familj, har inrättat för att hjälpa barn och ungdomar som har det svårt i livet. Jag tänker ägna återstoden av mitt liv åt att samla in pengar till den stiftelsen. Det är min förhoppning att Amy alltid kommer att stanna kvar hos oss genom sin musik, genom stiftelsen och genom den här boken. PROLOG Jag skulle vilja säga att det ögonblick då jag för första gången höll min nyfödda dotter i famnen, den 14 september 1983, var ett ögonblick som jag alltid kommer att bära med mig, men så enkelt var det inte. Vissa dagar släpar sig fram, andra flyger timmarna förbi. Den dagen var en sådan, när allting tycktes hända samtidigt. I motsats till vår son Alex, som föddes tre och ett halvt år tidigare, kom vår dotter snabbt till världen, hon ploppade ut som korken ur en champagneflaska. Hon anlände på typiskt Amy-sätt – sparkande och skrikande. Jag svär att det var det högsta jag någonsin hört en baby skrika. Jag skulle vilja kunna säga att det var melodiskt, men det var det inte – bara högt. Amy kom fyra dagar för sent, och där förändrades ingenting, under hela sitt liv var hon alltid sen. Amy föddes på Chase Farm Hospital i Enfield, i norra London, inte långt från där vi bodde i Southgate. Och snabbare än blixten var hela släkten där – far-och morföräldrar, mostrar och fastrar, kusiner – som det alltid var när något hände i vår familj, bra eller dåligt, och trängdes runt sängen för att titta på den nyfödda. Jag är väldigt känslomässig, i synnerhet när det handlar om familjen, och när jag stod där med Amy i famnen tyckte jag att jag var världens lyckligaste man. Jag var glad över att vi hade fått en dotter. Efter Alex hoppades vi att vårt nästa barn skulle bli en flicka. Janis och jag hade redan bestämt vad hon skulle heta. Vi följde den judiska traditionen att ge barnet ett namn som började på samma initial som en avliden släkting, så Alex fick namn efter min far, Alec, som hade dött när jag var sexton. Jag hade tänkt att om vi fick en pojke till så skulle han kallas Ames. Ett svängigt namn. ”Amy”, sa jag och tyckte att det inte lät fullt lika svängigt. Så fel jag hade! Hon blev Amy Jade Winehouse – Jade efter min styvfar Larrys pappa, Jack. Amy var vacker, en avbild av sin bror. När jag tittar på bilder av dem i samma ålder har jag svårt att skilja dem åt. Alex fick följa med till sjukhuset för att se sin nyfödda syster, och vi har några fina bilder av dem tillsammans, Amy i knät på Alex. Jag hade inte sett de bilderna på nära tjugoåtta år när jag fick ett telefonsamtal från Amy en dag i juli 2011, alldeles innan jag skulle resa till New York. Jag hörde direkt att hon var väldigt ivrig. ”Pappa, pappa, du måste komma över”, sa hon. ”Jag kan inte”, sa jag. ”Du vet att jag har ett gig i kväll och att jag flyger tidigt i morgon.” Hon gav sig inte. ”Pappa, jag har hittat fotografierna. Du måste komma hit.” Plötsligt visste jag varför hon var så upphetsad. Under någon av Amys otaliga flyttar hade en låda med familjefotografier kommit bort, och hon måste ha hittat den. ”Du måste komma!” Det slutade med att jag körde över i min taxi till Camden Square och parkerade utanför hennes hus. ”Jag kan inte stanna”, sa jag. ”Du vet att jag har mycket att göra i dag.” Jag följde med henne in; hon hade lagt ut fotografierna på ett bord. Jag betraktade dem. Jag hade bättre foton själv, men det var uppenbart att de här betydde mycket för henne. Där var Alex som höll den nyfödda Amy i famnen och där var Amy som tonåring – resten var familj och vänner. Hon tog upp ett foto av min mamma. ”Var inte farmor vacker?” sa hon. Sedan höll hon upp bilden av Alex och henne själv. ”Å, titta på honom”, sa hon med en blandning av stolthet och syskonsvartsjuka i rösten. Amy gick igenom samlingen, tog upp det ena fotot efter det andra och sa något om varje bild. Och jag tänkte, den här flickan som är världsberömd, som skänker miljoner människor glädje – hon är bara en vanlig flicka som älskar sin familj. Jag är verkligen stolt över henne. Hon är en fantastisk tjej, min dotter. Det var lätt att vara tillsammans med Amy den dagen, hon var på gott humör och vi hade roligt. Efter någon timme var det dags för mig att åka och vi gav varandra en kram. När jag höll om henne kunde jag känna att hon var sitt gamla jag: hon var på väg att bli stark och frisk igen – hon hade tränat med vikterna i gymmet som hon hade inrett hemma hos sig. ”När du är tillbaka ska vi åka till studion och göra en duett”, sa hon. Vi hade två favoritsånger: ”Fly Me To The Moon” och ”Autumn Leaves” och Amy ville att vi skulle spela in någon av dem tillsammans. ”Vi ska repetera på riktigt”, tillade hon. ”Det tror jag när jag ser det”, sa jag och skrattade. Det där hade vi pratat många gånger om under åren. Det var roligt att höra henne säga det igen. Jag vinkade åt henne från taxin. Jag såg aldrig mer min dotter i livet. Jag kom till New York en fredag och tillbringade första kvällen ensam på hotellrummet. Dagen därpå åkte jag och hälsade på min kusin Michael och hans fru Alison i deras lägenhet på 59th Street – Michael hade flyttat till USA några år tidigare när han hade gift sig med Alison. De hade tvillingar nu, tre månader gamla, Henry och Lucy, och jag längtade efter att träffa dem. Ungarna var jättefina och jag satt med Henry i knäet när Michael fick ett samtal från sin far, min farbror Percy som bor i London. Michael lämnade över telefonen till mig. Det var det gamla vanliga: ”Hallå Mitch, hur är läget? Hur mår Amy?” Jag sa att jag hade träffat Amy alldeles innan jag reste och att det var bra med henne. Min mobil ringde. På displayen stod det, ”Andrew – security”. Amy ringde ofta från hans telefon, så jag sa: ”Det är nog hon som ringer på mobilen”, och lämnade över den fasta telefonen till Michael. Jag hade fortfarande Henry i knäet när jag svarade i mobilen. ”Hej, älskling”, sa jag. Men det var inte Amy, det var Andrew. Jag hörde knappt vad han sa. Allt jag kunde urskilja var: ”Du måste komma hem, du måste komma hem.” ”Va? Vad pratar du om?” ”Du måste komma hem”, sa han. Omgivningen försvann. ”Är hon död?” frågade jag. Och han sa: ”Ja.” 1 AMY GÖR ENTRÉ Från första stunden var jag betagen av min nya dotter, och det var inte mycket annat som betydde något. Dagarna innan Amy föddes hade jag fått sparken från jobbet, troligtvis för att jag hade bett om fyra dagars ledigt till min dotters födelse. Men när Amy hade kommit till världen tycktes de bekymren försvinna. Fastän jag var arbetslös gick jag ut och köpte en videokamera som kostade nästan tusen pund. Janis blev väl inte precis överförtjust, men jag brydde mig inte. Jag tog massor med filmer på Amy och Alex, filmer som jag fortfarande har kvar. Alex kunde sitta timmar i sträck och vaka vid hennes lilla säng. Sent en kväll smög jag in i barnkammaren, hittade Amy klarvaken och Alex sovande på golvet. Också en barnvakt! Jag var en väldigt orolig pappa och kikade ofta ner i sängen för att se att hon var okej. När hon var väldigt liten kunde hon plötsligt börja andas snabbt och flämtande. Jag blev utom mig och skrek: ”Hon andas inte som hon ska!” Janis fick förklara att alla småbarn gjorde konstiga ljud ibland. Men jag var inte övertygad så jag tog upp Amy – och sedan var det svårt att få henne att somna om. Men hon var ett lätt barn, och det dröjde inte länge förrän hon sov hela nätterna, så djupt att Janis fick väcka henne ibland för att amma henne. Amy lärde sig gå samma dag som hon fyllde ett, och från och med den dagen hade vi händerna fulla. Hon var väldigt nyfiken, och om man inte hade ögonen på henne försvann hon ut på upptäcktsfärd. Vi hade åtminstone hjälp: min mamma och styvfar tycktes vara där mest hela tiden liksom resten av min familj. Ibland när jag kom hem sent från jobbet kunde Janis säga att, tyvärr, middagen var slut, de hade ätit upp all mat. Janis var en underbar mamma, det är hon fortfarande. Det var tack vare henne som både Alex och Amy kunde läsa och skriva redan innan de började skolan. När jag kom hem och hörde dem där uppe, gick jag tyst uppför trappan och ställde mig i dörren till barnkammaren så att jag kunde betrakta dem. Ungarna satt på varsin sida om Janis med stora ögon och undrade vad som skulle hända