Samlaren Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 26 2005 I distribution: Swedish Science Press Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ: Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 75 26 Upp- sala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inlämnas i form av utskrift och efter antagning även digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word. Sista inläm- ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är  juni 2006 och för recensioner  september 2006. Uppsatsförfattarna erhåller särtryck i pappersform samt ett digitalt underlag för särtryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil, lagrad på en diskett. Abstracts har språkgranskats av Sharon Rider. Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo- gande som bedömare av inkomna manuskript. Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8. Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.littvet.uu.se. ISBN 9–87666–23–5 ISSN 0348–633 Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2005 Krig och kultur i konservativ och radikal belysning Annie Åkerhielm och Frida Stéenhoff från sekelskiftet till första världskriget AV CLAES AHLUND För pacifisten Frida Stéenhoff (865–945) var det uppenbart att militarismen ut- gjorde ett av de största hoten mot mänskligheten. I Feminismens moral presenterar hon 903 ett radikalt idékomplex där kvinnans underordning kopplas inte bara till ekonomiska strukturer och till okunskap, utan också till patriarkala maktförhållan- den vars renaste yttring är militarismen. Hennes ”feminism” innebär således ett för- svar ”för det fria tänkandet mot klerikalismen eller prästväldet, för fredsrörelsen mot militarismen, för social nydaning mot klass och kapitalförtryck”.¹ 906 har hennes utopiska anti-krigsdrama Stridbar ungdom premiär. 93, på tröskeln till världskri- get, betonar hon eftertryckligen det intima sambandet mellan könsfrågan och freds- frågan. Kriget framstår för henne som en logisk konsekvens av det ojämlika förhål- landet mellan könen:² Krigarstaten är den maskulina staten, driven till sin spets […] Den fordrade för sitt utformande, att man förhärdade männens hjärtan och förslöade kvinnornas förstånd… Det vore ju dessa staters undergång, att männen började älska sina medmänniskor som bröder, och kvinnorna började tänka på det meningslösa i att massföda, för att barnen skola massdödas.³ Helt och hållet på ”krigarstatens” sida befinner sig däremot Annie Åkerhielm (869– 958). Som så många konservativa vid denna tid ser hon under första världskriget i en förväntad tysk seger en möjlighet till politisk återställelse. Tyskland representerar för henne inte bara överlägsen militärmakt utan också överlägsen kultur och ande. Tysklands seger över å ena sidan de lika kommersiella som själlösa och demokratiska nationerna i väst, å andra sidan över det kulturlösa ryska barbariet ska ange färd- riktningen också för det neutrala och politiskt starkt splittrade Sverige. I broschyren Antidemokratiska stämningsstunder (97) beskriver hon demokrati som ”medelmåt- tans herravälde”. Som något helt annat framstår däremot ”det preussiska junkerdö- mets och militarismens luft”. I en sådan miljö framträder helt naturligt starka le- Samlaren, årg. 126, 2005, s. 97–150 98 · Claes Ahlund dare som Hindenburg, som skänker folket trygghet och tillförsikt.⁴ Redan 92 hade Åkerhielm beskrivit föreställningen om den eviga freden som ”den mest utopiska af alla de tankar som runnit upp i människohjärnor” och konstaterat att kriget inte bara är unikt i sin förmåga att bringa ”mänsklig storhet” i dagen, utan också genom ”en märklig produktiv och regenererande efterverkan”.⁵ Den här uppsatsen behandlar två svenska författare och politiska debattörer i början av 900-talet och deras uppfattning om kriget, men också om kulturutveck- lingen och om nationalism och demokrati. Frida Stéenhoff och Annie Åkerhielm var båda starkt kritiska till samtida svenska samhällsförhållanden och de kan båda karakteriseras som utopister – vägen till ett bättre samhälle sökte de visserligen inte i samma väderstreck. Stéenhoffs radikalliberala feminism syftade till en genomgri- pande samhällsförändring som skulle innefatta utjämnandet av såväl sociala som könsbundna orättvisor. Utgångspunkten för detta program var en stark tro på civi- lisationens framåtskridande och på människans gradvisa förädling. Utvecklingsop- timismen nyanseras visserligen av föreställningar om en hotande civilisatorisk såväl som rasmässig tillbakagång – hot som dock uppfattades som möjliga att motverka med hjälp av en förnuftig samhällsplanering. Åkerhielms antidemokratiska konser- vativa program utgick ifrån en väsensskild förståelse av samhälls- och kulturutveck- lingen. Också här finner vi visserligen exempel på en evolutionistisk retorik, men hennes ideal kan ändå i praktiken beskrivas som en regressiv utopi, där kärnan ut- görs av drömmen om ett återställande av relationer, strukturer och dygder som ho- tas av samhällets modernisering. De två författarnas väsensskilda samhällssyn präg- lar naturligt nog inte bara deras politiska ställningstaganden, utan också deras för- ståelse av första världskriget. De två författarna och deras skrifter, som i estetiskt avseende kanske framstår som mindre nydanande, kommer här så gott som uteslutande att diskuteras på ett ideo- logiskt plan. Jag menar att en jämförelse mellan deras argumentation och politiska positioner kan tjäna både som en sammanfattning av och en introduktion till flera av periodens viktigaste frågor – i politiken såväl som i litteraturen. Kanske kan un- dersökningen också på någon punkt kasta nytt ljus över ställningstaganden och vär- deringar som idag alltför ofta uppmärksammas lösryckta ur sina sammanhang, men mera sällan diskuteras som delar av de större moraliska och politiska sammanhang som de en gång ingått i. Jag kommer att följa Åkerhielm och Stéenhoff från debuten strax före sekelskiftet och fram till deras reaktioner på krigsslutet, det vill säga unge- fär till 920. Deras vidare öden kommer däremot här inte alls att uppmärksammas. Samlaren, årg. 126, 2005, s. 97–150 Krig och kultur i konservativ och radikal belysning · 99 Samhällssyn och kulturuppfattning före kriget Annie Åkerhielm Annie Åkerhielm föddes i Malmö 869 som dotter till Herman Quiding och Cathé- rine, född Åkerblom. Fadern hade gjort sig känd som jurist, publicist och sociolog. Vid dotterns födelse var han rådman i Malmö, men han var också sysselsatt med att färdigställa huvudverket inom ett betydande socialistiskt-utopiskt författarskap: Slutliqvid med Sveriges lag (87–876), utgivet under pseudonymen ”Nils Nilsson, arbetskarl”. Annie Quidings familj var en del av det högre borgerskapet, men hen- nes fars radikala tänkande skulle ha kunnat ge impulser till ett tidigt ifrågasättande av de sociala hierarkiernas naturgivenhet. Med sin ”slutlikvid”, som för övrigt lästes med största intresse både av den unge August Strindberg och av Victoria Benedicts- son, syftade Herman Quiding bland annat till en ny ”reduktion”, varigenom ”över- klassens ställning reduceras till jämnbredd med andra människors”. Slutlikviden ska också vara det arbete där begreppen överklass och underklass första gången används på svenska.⁶ Barnbarnet Helge Åkerhielm konstaterar i sina memoarer att Cathé- rine Quidings liberalism var ”nästan helt koncentrerad till det religiösa området” – hon var liberalteolog inspirerad både av Rydbergs Bibelns lära om Kristus och Par- kers unitarism. Hennes åsikter gick på många områden stick i stäv med mannens. Det sexuella var ett område där motsättningarna var särskilt stora. Herman Quiding förespråkade visserligen kvinnans skyldighet att föda ett visst antal barn, men för öv- rigt var han anhängare av en fullständig frihet på det sexuella planet. För hans hustru var detta fullständigt oacceptabla åsikter, och hon såg också till att de två döttrarna uppfostrades helt utan att komma i kontakt med faderns idéer. Enligt Helge Åker- hielm präglades deras uppfostran tvärt om av bigotteri och sexualskräck och av mo- derns strävan att ”skydda dem från världens orena inflytande”.⁷ Redan vid den litterära debuten ger Annie Quiding prov på en i jämförelse med faderns starkt avvikande syn på samhällsfrågorna. I en minnesartikel från 908 teck- nar hon ett visserligen medkännande och kärleksfullt porträtt av fadern. Hans ut- opiska författarskap framställs lika fullt konsekvent som en skapelse av ”den borne drömmaren och teoretikern”. För samhällets realiteter och inte minst för all indivi- dualitet var han således enligt dottern fullständigt främmande.⁸ Det finns inte desto mindre vissa inslag i Annie Åkerhielms tänkande som har beröringspunkter med fa- derns. Det påtagligaste exemplet är kanske den misstro mot folkets kunskaper och politiska medvetenhet som får Herman Quiding att likna parlamentarism vid ”prat- makarkonster” och endast motvilligt förorda allmän rösträtt i stället för en upplyst Samlaren, årg. 126, 2005, s. 97–150 100 · Claes Ahlund elitstyrelse.⁹ Annie Åkerhielm tar som vi ska se i denna fråga steget fullt ut. I flera av hennes romaner möter vi samtidigt vad som kan uppfattas som en kritik av fa- derns radikala samhällsteorier – en äldre man med liberala sympatier gränsande till de socialistiska blir en återkommande negativ motkraft till förverkligandet av den patriarkala och auktoritära ordning som är romanernas mål och mening. I den allra första romanen, Hvidehus (899), finner vi ett fiktivt universum där alla konflik- ter genereras i ett triangulärt kraftfält som är så pedagogiskt strukturerat och så re- presentativt åtminstone för författarskapets första decennier att det finns anledning att se lite närmare på det. I ett av triangelns hörn står den gamla aristokratin och en till sin karaktär förindustriell patriarkal konservatism, representerad av greven, godsägaren och husarofficeren Augustin Hvide. I ett annat befinner sig med kon- sul Greifenhagen den nya ”aristokrati”, för vilken börsen och penningen har ersatt hedern och traditionen som rättesnören. I det tredje återfinns ”tankens aristokrati”, representerad av författaren och konstnären Ferdinand Deutz, som företräder ett slags symbolistisk-dekadent konstsyn och en moral som inriktas på individens full- ständiga frihet. Ännu tydligare än i de kommande romanerna framträder här An- nie Quidings mansideal och den samhällssyn som det bottnar i. Augustin Hvide är inte bara ”en god son och broder, en pålitlig vän, en duglig officer, en rättvis förman och husbonde, en framstående landtbrukare och dito hästkännare och ryttare”, hans ”hat till penningvärlden och de namn, som fått sin klang endast af guldet” är också ”oblidkeligt, outrotligt, sammanväxt med hans natur”.¹⁰ Penningens och konstens dyrkare framhåller i denna roman ständigt sin företrä- desrätt och sin auktoritet i den nya tid som håller på att växa fram, men författaren låter inget tvivel råda beträffande deras uselhet. Konsulns affärssinne gör honom så- ledes alldeles blind för den mänskliga omtanke som faller sig så naturlig för greve Hvide och hans unga hustru. Poeten Deutz framstår som en ännu mer destruktiv kraft. Hans i dubbel bemärkelse dekadenta estetik är knuten till en hänsynslös he- donism, som sprider smärta och bedrövelse omkring sig. Hans förföriska men för fa- miljeliv och individer så förödande förkunnelse kan ses som en första replik till Frida Stéenhoff och den tradition hon tillhör. Konfronterad av greve Hvide konstaterar Deutz: ”Nej, jag skall säga dig, att vi ha vuxit från hvardagsmoralen – – Är kärleken inte fri, så är den osedlig – där har du min trosbekännelse, kort och godt.”¹¹ Ferdi- nands hustru Margareta, som bittrare än någon annan fått erfara konsekvenserna av denna moral, konstaterar inför greven uppgivet att den bottnar i en tidstypisk dyr- kan av det nya: Samlaren, årg. 126, 2005, s. 97–150 Krig och kultur i konservativ och radikal belysning · 101 En estetiserande vekling utan heder och rättsbegrepp – utan hvad du och jag mena med heder och rätt! – hans enda lösen är den infernaliska, som behärskar hela vårt andliga lif: nytt, nytt, nytt! Hvad som är från i går är banalt, och banalitet är den enda dödssynd vi erkänna. Det är banalt att dyrka Gud. – I dag dyrka vi oss själfva. I morgon dyrka vi djäfvulen.¹² Här närmar vi oss romanens kärna: kulturutvecklingens negativa konsekvenser. Den ”estetik” och den fria moral som är en av dess baksidor angrips skoningslöst. Inte mindre hård är kritiken av det moderna affärstänkandet. Augustins yngre bror Claës kommer under inflytande av konsul Greifenhagen och hans dotter, vilket inleder en upplösning just av ”heder och rättsbegrepp” och involverar honom i ekonomiska transaktioner som berikar honom på änkors och faderlösas bekostnad – det är aldrig svårt att skilja gott från ont i Hvidehus. Den livshållning som Deutz och Greifenha- gen representerar fyller Augustin Hvide med en känsla av ”vämjelse […] för hela det moderna lifvet”.¹³ Oron för vart utvecklingen är på väg är alltså det genomgående temat i romanen. Inom familjens krets avvärjs till att börja med hoten från de nya, upplösande tendenserna. Mot den allt tvivelaktigare moral som breder ut sig såväl inom affärslivet som inom umgängeslivet ställs i romanens slut den gamla ordning som ännu råder på Hvidehus, och som genom en sons födelse ger hopp om fortlev- nad. I det fortsatta författarskapet finner vi förvisso en del variationer och nyans- skillnader. Den gemensamma utgångspunkten att hotet från moderniteten måste mötas genom ett återvändande till fäderneärvda värderingar och förhållningssätt kommer inte desto mindre att bestå. Temat för den långa dikten ”Natt” (899) är det att samtidens materialism fram- gångsrikt har gjort sig av med Gud, men inte lika smärtfritt lyckats eliminera djävu- len. ”Reportern” förespråkar här i det längsta samhällets humanitet och civilisations- utvecklingens välsignelser, men överflyglas fullständigt av ”Mefisto”, som ger det ena exemplet efter det andra på att tiden är ond och att det i själva verket är hans egen ”klobeprydda hand” som rycker i trådarna.¹⁴ Till sist måste reportern ta till sig den förfärliga insikten, och hittas slutligen vansinnig på gatan. I den av Svenska Aka- demien prisbelönta versberättelsen Bröderna (90) är samtidens materialism återi- gen det centrala temat. Livet i det samtida samhället framställs återigen som en lika tröstlös som själlös tillvaro. Som en positiv motbild framstår den fridfulla medeltids- staden, där kyrkklockor ringer och där traditioner såväl som autentiska sociala rela- tioner ännu är levande.¹⁵ I romanen Fru Fanny (904) erbjuder huvudpersonen, en ”liten nervös produkt af tidens uppjagade verksamhetsdrift” som inte kan leva ”annat än i brådska, ifver och sinnesrörelse”, ett intressant avskräckande exempel på den moderna samhällsut- vecklingens konsekvenser.¹⁶ Fannys engagemang i kvinnorörelsen får henne nämli- Samlaren, årg. 126, 2005, s. 97–150 102 · Claes Ahlund gen att fullständigt försumma sina plikter som mor. Författaren har i denna roman uppenbarligen bestämt sig för att bekämpa den moderna tendensdiktningen med dess egna vapen. Det är således helt logiskt att kritiken av Fannys livsstil kulminerar i en scen där hennes dotter insjuknar, vilket inte hindrar henne från att åka iväg till en konferens om kvinnlig rösträtt. När dottern dör är domen över modern avkun- nad. Fanny skakas av dödsfallet, men kan inte befria sig från vad hon uppfattar som en ”modern ansvarskänsla”: ”att lefva sitt eget lif, lefva sin personlighet fullt ut”.¹⁷ I Hvidehus predikades detta farliga evangelium av dekadenspoeten, i Fru Fanny loka- liseras samma samhällsupplösande kraft till den radikala kvinnorörelsen – där Frida Stéenhoff var en av de mest uppmärksammade. Men i romanen finns också en föra- ning om en kommande nyansering av synen på äktenskapet. Bibi Jonsson urskiljer i en artikel som främst behandlar Åkerhielms sena författarskap i Fru Fanny en an- tydan om den utopi som skulle komma att utvecklas i 30-talsromanerna: drömmen om ett ”jämbördigt kamratäktenskap”. En huvudorsak till att ett sådant inte kan uppnås är i denna roman den ekonomiskt ojämlika situation, där mannen är bero- ende av hustruns förmögenhet.¹⁸ Ideologiskt ännu intressantare är romanen Riktiga människor (909). Den unga kvinnliga huvudpersonen slits här mellan två män med motsatt politisk uppfattning, fadern och den blivande mannen, och det råder ingen som helst tvekan om vem av dem som representerar romanens auktoriserade värden. Greve Rönnow påmin- ner starkt om greve Hvide i Hvidehus. Också denne greve är godsägare och lantbru- kare med stark känsla för godset och traditionen. Tack vare en lantarbetarkonflikt – romanen utkom inte för inte i storstrejkens år – får hans politiska hållning tydligare konturer än föregångarens. Rönnow är deciderad antidemokrat och en skarp kriti- ker av den moderna idé som redan hårt kritiserats i flera av Annie Quidings skrifter: ”den personliga frihetens och själfbestämningens”.¹⁹ I Fru Fanny var det den min- dre kretsen, familjen, som hotades av kvinnoemancipationens frihetsförkunnelse. I Riktiga människor är det lantarbetarnas fackförening som hotar att ödelägga hela godset genom sitt själlösa paragrafrytteri. En intressant figur i romanen är profes- sor Blix, som hatar teologer och är ”liberal, röd nog, ansåg han, att skrämma lifvet ur konservativt folk”;²⁰ han är dessutom strängt upptagen med att avsluta sitt stora arbete om Rousseau. Professorn sympatiserar instinktivt med arbetarna i den pågå- ende konflikten men ger upprepade gånger prov på dåligt omdöme och hållnings- löshet. Lantarbetarkonflikten och dess hot mot det rönnowska godset i Riktiga männis- kor kan läsas som en bild av hur hela samhället hotas av nya idéer som demokrati och ”personlig frihet”. När greven tillsammans med sin unga hustru rider ut stor- men och räddar godset från undergång betyder det framför allt att det finns förut- Samlaren, årg. 126, 2005, s. 97–150 Krig och kultur i konservativ och radikal belysning · 103 sättningar för att nästa generation ska kunna ta vid där den förra slutar; att godset – eller landet – ska kunna styras på samma sätt och efter samma principer som förr. En central fråga förblir obesvarad: hur vill greve Rönnow, och romanens författare, hantera industrialisering, urbanisering och modernisering över huvud taget. Flykten till de traditionsrika patriarkala miljöerna är frestande och kanske åtminstone för en tid genomförbar för en godsägare, men finns det i ett större perspektiv ett alternativ till flykt och isolering? Kan hela det moderna samhället styras enligt antidemokra- tiska, patriarkala och auktoritära utgångspunkter? Det är en fråga som Annie Åker- hielm skulle återkomma till i en roman som utkom mindre än ett år före krigsut- brottet. Konsekvent och explicit skulle hon besvara den först flera decennier senare – då under intryck av tysk nationalsocialism. I romanen Den sofvande staden (93) är konflikten mellan tradition och moder- nitet mer mångfacetterad än i Riktiga människor och Hvidehus. Romanens Öster- hamn är åtminstone i sina grövre konturer tecknad efter det Gävle, där Annie Åker- hielm efter giftermålet 906 bodde några år tillsammans med maken, tidningsman- nen Dan Åkerhielm.²¹ Sonen menar i sina memoarer att detta vore det enda tillfället då modern ”dragit ett privat käromål inför offentlighetens forum”. Den manlige hu- vudpersonens roll i de intriger som utspelas mellan två konkurrerande varv skulle nämligen utan svårighet kunna ”översättas” till den roll fadern spelat i maktkam- pen mellan Gävles två borgerliga tidningar: Gefle Dagblad och Norrlandsposten.²² När Österhamnsborna prisar ”den gamla goda tiden” är detta ett uttryck för roma- nens huvudtema: en föraktlig ovilja till utveckling och förnyelse. Staden har tidi- gare varit en blomstrande hamnstad, men är nu på väg att helt somna in. En rädsla för risktagande, investeringar och industriell förnyelse är på god väg att förlama stadens näringar. Om inte förr så inser läsaren när en grosshandlare som är sta- dens starke man försvarar detta förhållningssätt med hänvisning till ”traditionen” att samhällsomvandlingen kräver mer av de konservativa än ett värnande av det fäder- neärvda.²³ Det finns förvisso värden och traditioner som måste försvaras, men mo- derniseringen ställer uppenbarligen också krav på en aktiv anpassning och ett dyna- miskt förhållningssätt. I det närbelägna Åmyra bruk hade den gamle brukspatronen anträtt en tänkbar väg genom att kombinera ”patriarkernas händöende människo- typ” med ”en verkligt modern uppfattning af de humanitära krafven”. Efter hans död har dessvärre ett annat system införts, som i en indignerad passage beskrivs som ett resultat av en ohelig allians mellan två onda krafter i samtiden: den amerikanska arbetsgivarprincipen och fackföreningsrörelsen. Efter brukspatronens död kom så- ledes Samlaren, årg. 126, 2005, s. 97–150 104 · Claes Ahlund amerikanska arbetsgifvarmetoder till väldet. Arbetare och arbetsgifvare hade ingen beröring med hvarandra, intet intresse af hvarandra utom arbetet; arbetaren skulle ha sin lön och intet mer; blef han mindre duglig skulle han ersättas med en fullgod kraft; hvad som sedan blef af honom var hans egen affär, likgiltigt om han kommit i går eller ägnat bruket sin ungdoms och mannålders bästa kraft. Sådan är principen. Den är en frukt af fackföreningsrörelsen, som å sin sida gjort allt för att utplåna det personliga förhållandet, det gemensamma intresset mellan arbetsgifvare och arbetare.²⁴ Fackföreningsrörelsens samhällsfarliga verksamhet var ett viktigt motiv redan i Rik- tiga människor. En modern faktor som saknades i den romanen, den ”amerikanska” arbetsgivarprincipen, har tillkommit. Den framställs här som ett hot mot den kor- porativa organisation av arbetslivet som Åkerhielm helt i enlighet med tidens anti- demokratiska konservatism uppfattar som den klokaste –²⁵ som vi ska se kommer hon längre fram också att bemöta kraven på den allmänna och lika rösträtten med ett förespråkande av en korporativ representationsform. Det är också uppenbart, att det idealsamhälle som Åkerhielm vid denna tidpunkt ser framför sig inte bygger på ett förnekande av förändringen som sådan. Det förenar i stället patriarkala och na- tionella värderingar med en dynamisk företagaranda och industrialism. Bron mel- lan dessa till synes disparata förhållningssätt ska uppenbarligen slås med hjälp av en patriarkalt, korporativt och organiskt grundad socialpolitik. Här och var i Den sofvande staden skymtar det annalkande kriget fram – den in- ternationella kapprustningen och Balkankrigen fick ju ett stort inflytande över de- battklimatet åren närmast före krigsutbrottet. Många konservativa och nationellt sinnade fäste redan före krigsutbrottet stora förhoppningar på krigets positiva inver- kan på folk och nation. Också i Åkerhielms roman möter vi förhoppningen att det krig som redan nu pågår inom Europas gränser borde kunna bidra till ett nationellt uppvaknande, det vill säga till en konservativ majoritet efter nästa val.²⁶ I två artikelsamlingar, Höger (907) och Till tidens frågor (92), genomför Åker- hielm en principiell och utförlig analys av samma politiska frågeställningar som kom- mer till uttryck också i den litterära produktionen. Skillnaderna mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism, placeras i Höger intressant nog in i ett historiskt utvecklingsperspektiv. Den lika paradoxala som provokativa slutsatsen blir den att vänstern med sin tilltro till den revolutionära förändringen borde bekänna sig till ”den mosaiska skapelsehistorien med dess mellan måndag och lördag ske- ende världsdaning”. Högern, som för länge sedan övergivit den principiella ambitio- nen att bevara det bestående oförändrat, borde däremot samlas ”under evolutionis- mens fana”; dess historiesyn växer ju fram ur denna världsåskådning ”så naturligt som äpplet växer fram på äppleträdet”. Medan liberalismen framstår som en förevolutio- när teoribildning stöder sig alltså konservatismen i Åkerhielms tappning på den ”lag- bundna utvecklingens” tanke: Samlaren, årg. 126, 2005, s. 97–150