Lunds universitet Susanna Widlundh Litteraturvetenskapliga institutionen LIVK10 Handledare: Rikard Schönström 2011-05-31 - 06-01 Karen Blixen och Den afrikanske farm i ett genre- och postkolonialt perspektiv Innehållsförteckning Inledning - Frågeställning, syfte och metod 3 - Boris Tomasevskij – Literature and Biography” 4 Biografi - Barndomen 6 - Ungdomen 7 - Afrika 8 - Författarskapet och Isak Dinesen 9 Den afrikanske farm 11 Genre – pastoral, tragedi, elegi – eller vad? 15 - Diskussion 16 Karen Blixen och Den afrikanske farm – i ett postkolonialt perspektiv 19 - Diskussion 20 Käll- och litteraturförteckning 23 Bilaga 2 Inledning Frågeställning, syfte och metod Det har skrivits mycket om Karen Blixen genom åren, både av danska, svenska och engelsk- talande författare. Hennes liv och författarskap har fascinerat många, så även mig. I min uppsats kommer jag att ta fasta på några frågeställningar med anknytning till Den afrikanske farm. Ett syfte är att belysa genreproblematiken, och svårigheten att sätta in Den afrikanske farm i något av de vedertagna genrefacken. Som stöd för diskussionen kommer jag framför allt att använda mig av Susan Hardy Aikens, Isak Dinesen and the engendering of narrative, Robert Langbaums, Mulm, Stråler og Latter, En studie i Karen Blixens Kunst samt Hans-Göran Ekmans Karen Blixens paradoxer. Susan Hardy Aiken är professor vid Universitet i Arizona, med intresse för brittiska och amerikanska 1900-talsförfattare, feminism och Karen Blixens författarskap. Robert Langbaum, även han amerikansk professor, hade förmånen att lära känna Karen Blixen under hennes levnad. Hans-Göran Ekman är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Ett annat syfte är att diskutera Karen Blixen och Den afrikanske farm ur ett postkolonialt perspektiv. Förutom ovanstående författare tar jag också Tone Selboes bok, Karen Blixen, till stöd för den diskussionen. Tone Selboe är professor i litteraturvetenskap vid Universitet i Oslo. Som metod kommer jag att använda mig av Karen Blixens biografi, eftersom hennes liv och författarskap är så intimt förbundna. Till min hjälp och för att motivera detta har jag tagit Boris Tomasevskijs artikel om ’Literature and Biography” publicerad i Authorship, From Plato to the Postmodern, sammanställd av Sean Burke. Boris Tomasevskij (1890-1957) var rysk formalist och skrev essän år 1923. Som stöd för den biografiska delen av uppsatsen har jag huvudsakligen valt Judith Thurmans verk Karen Blixen Ett diktarliv (Isak Dinesen: The Life of a Storyteller), 1982. Judith Thurman (1946) är författare och journalist, bosatt och uppvuxen i New York. Boken belönades 1983 med The American Book Award för bästa biografi. Efter det biografiska avsnittet kommer en presentation av Den afrikanske farm. 3 Boris Tomasevskij – ’Literature and Biography’ Tomasevskij inleder med frågan: ”do we need the poet’s biography in order to understand his work, or do we not?”1 För att förstå sambandet mellan litteratur och biografi tar Tomasevskij upp en rad exempel genom historien. Han menar att intresset för författaren började i och med de stora författarna på 1700-talet. För tidigare författare konstaterar Tomasevskij att; ”the personality of the author was hidden.”2 Som exempel på detta pekar han på författare som Shakespeare och Molière, som i själva verket har fått sina biografier skrivna i efterhand. Men i och med exempelvis Voltaire och Rousseau, blev intresset ett annat eftersom de inte bara var ”writers but also public figures.”3 Tomasevskij menar att detta länkade dessa författare till sina verk. Han menar också att vi än idag, fast många av dessa författares verk är glömda, ändå lever med bilden av exempelvis Voltaire vars ”forgotten works shine with reflected light in his unforgettable biography.”4 På samma vis, menar Tomasevskij, skapar Byron en kanon för vad den lyriska poeten står för: ”The Romantic poet was his own hero. His life was poetry”.5 Författare och poeters liv och berättelser blev så intressanta att läsare vallfärdade till deras födelse- och gravplatser, vilket är ett fenomen än idag. Även romanfigurernas favoritplatser besöktes. Och i jakten på en levande hjälte eller legend frågar sig läsaren: ”from whom is the character drawn?”6 I och med att den här frågan är ställd, anser Tomasevskij att författarna börjar kopiera, eller åtminstone låtsas kopiera från sina liv. Detta leder till att författaren blir en livs levande person in sina berättelser, en levande hjälte, vilket i sin tur leder till att: ”heroes are taken for living personages, and poets become living heroes – their biographies become poems.”7 Tomasevskij konstaterar att det i mitten av 1800-talet, i och med ett ökat fokus på journalistiken, tillfälligt blev ett mindre intresse för biografin. Men sedan slutet av 1800- och början av 1900-talet har intresset ökat igen. Han menar också att biografierna ofta har haft olika inriktning. Ett tag skulle författaren vara ”a good person”.8 Som motreaktion kom en tid när författaren skulle vara ”bad”. Idag (1923), menar Tomasevskij, att författaren ”shows his 1 Boris Tomasevskij ”Literature and Biograph” i Authorship, From Plato to the Postmodern, red. Sean Burke, Edinburgh, 1995, s 82 2 Ibid 3 Ibid 4 Ibid s 83 5 I bid 6 Ibid s 84 7 Ibid 8 Ibid s 87 4 readers his own life and writes his own biography, tightly binding it to the literary cycles of his work.”9 Tomasevskij konstaterar slutligen att det finns författare med biografier och författare utan. För dem med en biografi menar han att: ”the fact of the author’s life must be taken into consideration. Indeed, in the works themselves the juxtaposition of the texts and the author’s biography plays a structural role. The literary work plays on the potential reality of the author’s subjective outpourings and confessions.”10 Och så menar jag att det även förhåller sig med Karen Blixens författarskap. Hennes berättelser speglar och anspelar på faser och episoder i hennes liv. Utan hennes bakgrund, upplevelser och erfarenheter hade vi aldrig fått ta del av hennes berättelser, så som de blev. Jag menar, att det speciella förhållandet till fadern, med hans intresse för natur, äventyr och litterattur, moderns traditionella uppfostran, Karens intresse för konst och framför allt hennes väldigt speciella upplevelser i Afrika, som vit kvinna i början på 1900-talet, och hennes ovanliga förhållande till afrikanerna, och slutligen tragedierna i form av försäljning och död, allt detta binder samman hennes liv och författarskap, och utgör förutsättningen för hennes litterära skapande och även för hennes framgång. Därför inleder jag med biografin, som en introduktion och som en grund för diskussionen kring frågeställningarna jag har valt att ta upp i Den afrikanske farm. (juxtaposition = bredvidställning) 9 Boris Tomasevskij s 89 10 Ibid 5 Biografi Barndomen Karen Chriztentze Dinesen föddes 1885 i Rungstedlund i Danmark. Hon var det näst äldsta barnet till folketingsledamoten Wilhelm Dinesen och hans hustru Ingeborg (född Westenholz). Sammanlagt fanns det fem barn i familjen, tre döttrar och två söner. Båda föräldrarna kom från förmögna familjer. Wilhelm började sin karriär som officer, först i det danska kriget 1864 och sedan i den franska armén 1870. Efter krigen, 1871 begav han sig till Nordamerika och tillbringade några år i vildmarken bland indianstammar, som han kom att känna ”en djup släktskap med”.11 Om sitt äventyrliga liv i Nordamerika skrev han två böcker, Jagtbreve (Letters from the Hunt). Böckerna blev med tiden klassiker i Danmark och även ”a major paternal precursor to Out of Africa.” (av Karen Blixen).12 År 1879 återvände han till Danmark, gifte sig med Ingeborg och blev riksdagsman. Barnen föddes och Karen, av familjen kallad Tanne (Tania), fick tidigt en speciell relation till fadern. Han uppmuntrade hennes fantasi och hennes artistiska och konstnärliga talanger. Modern, å andra sidan, stod för en mer borgerlig, traditionell syn på barnens uppfostran. Medan bröderna skickades på internatskola, fick systrarna Dinesen hålla tillgodo med undervisning i hemmet. Familjen bestod alltså av två föräldrar med väldigt olika inställning till livet, två motpoler. Fadern kom att personifiera sidor som lockade och tjusade den unga Karen, han var hennes bundsförvant, medan modern mer stod för det problematiska. Fadern tog henne från de kvinnliga bestyren i hemmet ut i det vilda. Och han tog med henne på äventyr som egentligen mer hörde pojkarnas och männens värld till. ”[H]an lämnade henne sin stora kärlek till naturen i arv.”13 Och han visade att hon var speciell. ”Av alla kvinnorna i familjen – framför hennes systrar och till och med framför hennes mor - hade Wilhelm föredragit henne, eller åtminstone tolkade hon det så.”14 Men när Karen var tio år, och den yngste brodern Anders bara ett, tog fadern livet av sig. Anledningen var troligen att Wilhelm Dinesen hade drabbats av syfilis. För Karen var detta ett hårt slag, och den första av flera stora förluster hon skulle drabbas av under sitt liv. Genom faderns död skulle hon ännu mer komma att idealisera och favorisera honom. Och hon skulle få leva med ”the mixed grief, guilt, and desolate sense of abandonment classic in children 11 Judith Thurman, Karen Blixen, Ett diktarliv, Stockholm 1986, s 30 12 Susan Hardy Aiken, Isak Dinesen and the engendering of narrative, Chicago 1990, s 27 13 Judith Thurman, s 40 14 Ibid, s 41 6 who suffer such losses.”15 Förhållandet till modern var mer ambivalent. Karen hade svårt att acceptera moderns traditionella syn på framförallt systrarnas uppfostran, samtidigt som hon hyste en stor respekt och kärlek till henne. I och med faderns död kom hon sin mor närmare. På sätt och vis blev de nu ”bunds- förvanter och till och med sammansvurna i förlusten och dyrkan av Wilhelms minne.”16 Moderns familj, däremot, var och förblev problematisk. Karen hävdade bestämt ”att hon inte ’liknade’ sin mors familj och att de inte tyckte om henne.”17 Ungdomen För att fördriva tiden på Rungstedlund började Karen redan som tioåring skriva små berättelser och dramer, där hon och systrarna spelade huvudrollerna. Så småningom kom hon i kontakt med verk av Georg Brandes, Lord Byron, Shelley, Heine och Shakespeare. Genom Shakespeares diktning fick hon tillgång till de ”schabloner för den mänskliga naturen som skulle bli hennes egna: prinsarna stod för ädelmod, melankolikerna för intelligent ironi, oäktingarna för ondska och nyckfullhet.”18 Av Brandes fick hon kärleken till litteraturen och genom ”hans essäer om 1800-talets strömningar skulle hon finna det mycket vida och rika perspektiv på den romantiska traditionen som är stommen i hennes egna berättelser.”19 När Karen var nitton år (1904) blev hon antagen vid Konstakademien i Köpenhamn. Här blev hon kvar under fem terminer. Efter åren på Konstakademien följde en tid av sysslolöshet. Men om de tidigare åren stundtals varit jobbiga och destruktiva för Karen, kom de följande åren att vara några av de ”mest sorglösa och lustfyllda stunderna i hela hennes ungdom.”20 Det var också under den här tiden hon började umgås med sina svenska sysslingar; Hans och Bror von Blixen-Finecke. Egentligen var det Hans Blixen som Karen förälskade sig i. Men han besvarade inte hennes kärlek. Mera på vänskapliga grunder bestämde sig Karen så småningom för att istället gifta sig med Bror och i december 2012 förlovade de sig, till den Westenholzska familjens stora besvikelse. När de så gav sig iväg mot äventyret i Afrika var det möjligen mer som 15 Citat Eileen Simpson, Orpans, New York, 1987, Susan Hardy Aiken, s 28 16 Judith Thurman, s 46 17 Ibid s 17 18 Ibid s 69 19 Ibid s 91 20 Ibid s 114 7 kompanjoner, men ändå med ”en djup tillgivenhet för varandra.”21 Afrika I december 1913 startade Karen Blixen sin resa mot Afrika och den 13 januari 1914 mötte Bror Blixen henne i Mombasa. De vigdes dagen efter under en enkel ceremoni, och satte sig sedan på tåget som skulle föra dem till Nairobi och vidare till farmen som Bror hade iordningställt. I och med giftermålet blev hon Baronessan von Blixen-Finecke. En titel som hon gärna använde sig av längre fram i livet. Redan vid ankomsten till farmen kände Karen en speciell ”samhörighet med afrikanerna”.22 Hon upplevde det som att hon hade en sorts pakt med dem – ”ett djupt, ömsesidigt och oföränderligt samförstånd”, som också skulle hjälpa henne genom de svåra stunderna av sjukdom och ovisshet framöver.23 I sina brev hem till familjen i Danmark skrev hon om sin hänryckning inför naturen och sitt speciella förhållande till Afrikas människor och djur; ”Nu är jag där jag ska vara”, skrev hon.24 Samtidigt kände hon en stark ovilja mot de vita nybyggarnas och kanske framför allt engelsmännens rasfördomar och förakt för afrikanerna. Men glädjen blev inte långvarig. I slutet av året konstaterades att hon smittats av syfilis. För att få behandling reste hon en tid hem till Danmark, utan att egentligen avslöja för familjen vad som var det verkliga felet med henne. Men i längden gick det inte att hemlighålla och i och med det uppdagades det också för familjen vilken slarver Bror Blixen var, konstant otrogen och mer och mer frånvarande på farmen. Familjen krävde nu av moraliska och ekonomiska skäl att han skulle förpassas ur företaget och för att Karen skulle få fortsätta att driva farmen, med deras finansiella stöd, krävde de att hon skilde sig från Bror. Så skedde också år 1922. Då hade Karen redan sedan en tid lärt känna engelsmannen Denys Finch- Hatton. Han hade också, precis som Karen och Bror, sökt sig bort från konventionerna och familjens krav, till friheten i Afrika. På sätt och vis påminde han nog henne om fadern, Wilhelm. Båda var äventyrssökande och intellektuella. Denys lärde henne bland annat latin, men framförallt blev han hennes bästa åhörare. Och precis som Scheherazade berättade historier för sin prins för att undgå döden, berättade Karen historier för Denys för att locka honom till farmen och sedan få honom att stanna hos henne, mellan sina handels- och jaktutflykter. Samtidigt blev detta hennes bästa sätt att testa sina berättelser. Det finns de som 21 Judith Thurman s 137 22 Ibid s 158 23 Ibid s 159 24 Ibid s 165 8 menar att om kärleksaffären mellan Karen Blixen och Denys Finch-Hatton hade fortsatt, så hade hon aldrig blivit författare överhuvudtaget.25 Men det var det under hans långa perioder av frånvaro, under regn- eller torrperioder, när tiden gick långsamt, som hon på allvar började skriva sina berättelser. Åren går. Karen reser till Danmark lite då och då, dels för att försöka beveka släkten för den fortsatta finansieringen av farmen, dels för att behandla sin sjukdom. Men farmen blir aldrig någon framgång och till slut tvingas hon inse att projektet är dömt att misslyckas. Samtidigt som försäljningen är ett faktum, omkommer Denys Finch-Hatton i en flygolycka. Hon begraver honom vid Ngong Hills, ser till att hennes anställda tilldelas vars en liten bit mark att livnära sig på och så reser hon hem till Rungstedlund. Året är 1931 och Karen Blixen är 46 år gammal. Författarskapet och Isak Dinesen Karen inrättar faderns gamla arbetsrum till sitt kontor. Så tar hon itu med sitt skrivande. Materialet till Syv fantastiske Fortællinger, Sju romantiska berättelser, Seven gothic tales fanns egentligen redan. Det hade hon bearbetat under minst tio års tid i Afrika. Berättelserna är förlaga hundra år tillbaka i tiden och det genomgående temat är begär i en eller annan form. Boken gavs först ut på engelska under pseudonymen Isak Dinesen. Isak (den åldrande profeten Abraham och Saras son) betyder den som skrattar på hebreiska. Anledningen till att Karen använde pseudonymen var enligt henne själv ”av samma skäl som min far gömde sig bakom pseudonymen Boganis …/för att/ i Jægtbreve kunna uttrycka sig fritt, låta fantasin råda.”26 I januari 1934 publicerades Seven Gothic tales i USA och blev genast en försäljningssuccé. Den danska bearbetningen till Syv fantastiske Fortællinger, gjorde Karen Blixen själv, efter- som hon hade en ambition att den skulle ges ut som en dansk originalbok, och inte som en översättning. Även i fortsättningen skulle hon komma att skriva både de danska och engelska utgåvorna av sina böcker själv. Syv fantastiske Fortællinger kom ut år 1935 i Danmark och fick ett ganska kyligt och misstänksamt mottagande. Bland annat var danska missnöjda med att hon hade publicerat sin första bok på engelska, i USA och där uppnått så stor framgång. Nästa år, 1936, ägnade hon huvudsakligen åt att skriva på Den afrikanske farm. Året efter, 1937, gavs den ut samtidigt på engelska, danska och svenska. Den engelska versionen fick titeln Out of Africa, den svenska kallades först Afrikansk pastoral, och den danska Den 25 Hannah Arendt’s förord till Essays 26 Judith Thurman s 328 9 afrikanske farm. Karen Blixen var själv inte särskilt förtjust i den svenska titeln; ”hon tyckte den lät för konstlad.”27 Även den här gången blev hennes bok höjd till skyarna i Amerika och även de danska kritikerna var nu redo att uttrycka sin beundran. I april 1940 ockuperade Hitler Danmark och Karen Blixen blev isolerad i sitt stora hus i Rungstedlund. Det var under den här tiden hon skrev på nästa novellsamling; Vinter-Eventyr, Vintersagor. Den består av elva berättelser där den gemensamma nämnaren är längtan. ”Vinter-Eventyr är den mest danska av Karen Blixens böcker, den mörkaste och mest inåtvända, den mest åskådliga och den hon själv tyckte bäst om.”28 I början av år 1942 var manuskripten på danska och engelska klara. I samband med utgivningen av Vinter-Eventyr ska Karen Blixen ha yttrat att; ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva en roman.”29 Men hennes nästa bok skulle bli just det. Hon kallade den Vedergällningens vägar och skrev den under en annan pseudonym; Pierre Andrézel. Den publicerades år 1944 och fick blandad kritik. Visserligen blev den en försäljningssuccé, men Karen Blixens beundrare menade att den enkla berättelsen hade fläckat hennes rykte. Enligt titelsidan i boken är den översatt av en viss Clara Svendsen. Clara kom att bli Karen Blixens ständiga följeslagare och allt-i-allo de återstående åren av hennes liv. Karen fortsatte med sitt skrivande, och trots att hennes sjukdom ständigt tärde på henne lyckades hon med Clara Svendsens hjälp bli klar med ytterligare två samlingar berättelser. Först kom Sidste Fortællinger, Sista berättelser, år 1957, och året efter Skæbne-Anekdoter, Ödets lekar. Det var också nu, i början av år 1959, som resan till USA äntligen blev av. Den hade hon planerat sedan år 1934, men alltid fått ställa in av olika skäl. Resan, som varade i tre och en halv månad, innehöll en mängd föredrag, middagar och möten med en rad ”kändisar”, som bland andra Marilyn Monroe och Arthur Miller. Den sista boken som kom ut under Karen Blixens levnad var Skygger paa græsset, Skuggor på gräset (1960). Den var tänkt som en epilog till Den afrikanske farm. Den 7 september 1962 dog Karen Blixen i sin säng hemma på Rungstedlund. Dödsorsaken var undernäring. Den afrikanske farm När Den afrikanske farm kom ut 1937, sex år efter Karen Blixens återkomst till Danmark, blev den genast en stor framgång. Hennes danska läsare hade haft svårt att förstå Syv 27 Judith Thurman, s 352 28 Ibid s 360 29 Ibid s 374 10