Runfynd 1970 Svärdström, Elisabeth Fornvännen 1971(66),s. 202-214 : ill http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1971_202 Ingår i: samla.raa.se 202 Smärre meddelanden Runfynd 1970 Under året har tjugofyra förut obeaktade runinskrifter undersökts, sju vikingatida och sjutton medeltida. Av de sju vikingatida, från Södermanland och Uppland, är en full ständig runsten, resten större eller mindre fragment av sädana. De medeltida nyfynden är av skiftande art, från Gotland ett gravstensfragment samt elva inskrifter i puts och en tecknad med rödkrita på kyrkmurar invändigt, från Lödöse fyra mindre föremål. In skrifterna på kyrkväggarna har kommit i dagen i samband med kyrkorestaureringar, det gäller också en fragmentarisk runsten. Föremålen har tillvaratagits vid arkeologiska undersökningar. Gravstensfragmentet och flertalet runstensfynd har upptäckts mera av en slump. Sju nyfunna putsristningar i Ganthems kyrka, varibland cn Maria-åkallan och ett par serier kalenderrunor finns avkalkerade och fotograferade hos Runverket för publicering i den planerade utgåvan Gotlands runinskrifter, del 2, liksom en rödkriteinskrift i Hälla kyrka. Tre av föremålen från Lödöse, som har runinskrifter på latin, kommer att ägnas en separatartikel i denna tidskrift. De övriga tretton fynden redovisas nedan jämte en småländsk inskrift (Sm 154), vars avslutning varit dold och hittills okänd. Gotland, Hablingbo kyrka Vid framtagandet av medeltida målningar i Hablingbo kyrka 1956 kom tornrummets putsristningar i dagen. Bland dessa finns fyra runföljder som först nu i samband med årets fältarbeten på Gotland blivit granskade. Fig. 1. A. Tre av ristningarna finns på tornrummets sydvägg: 1. (0,89 m V om läktaren, 1,06 m ovanför golvet; runornas höjd intill 5 cm): robuishho- »Rodvisl...» Av namnet Rodvisl finns några belägg på gotländska runstenar. Så hette t. ex. den man, som tillsammans med hustrun Rodälv reste de märkliga Sjonhcmsstenarna (G 134-136) efter sina tre söner. 2. (0,70 m V om läktaren, 1,08 m ovanför golvet; runornas höjd 3,5 cm): olaf »Olov» 3- (°>35 m V om läktaren, 1,07 m ovanför golvet; runornas höjd intill 2,5 cm): mat - - - . .. Gissningsvis kan runföljden ha inletts med någon form av namnet Mattias. B. På tornbågens södra vederlagsmur, 1 m ovanför golvet; runornas höjd 2 cm: batrnotr Möjligen en onöjaktig skrivning för »Pater noster». Smärre meddelanden 203 *J\ " 1 ••#. i r v äLv?^' ^'•\j\ ')•i-' •! ' 1$ - r' W''lAVA- f É* •SKi ''/--•/' •-W•,• .- ÉW'> 1 fåjrf'\ 1 W.Sj-.tyi.AÅ t" " j \AW:\ >• •.i r • v . fl m .1 'l •Ai.'i'^''3&'.'m-:.r\ / *& * i-; J i 1 •M - W /J ' .'•'-- v- J <~» r ••><•' t ,_», Fig. 1. Runinskrifter på väggarna i Hablingbo kyrkas tornrum. Överst A: i, mellersl A: 3, nederst A: 2 och B. Foto S. Hallgren 1970 (ATA). — Runic inscriptions on the walls in the tower of Hablingbo Church. Top A: 1, middle A: 3, bottom A: 2 and B. På denna mur finns dessutom enstaka runliknande tecken och teckenföljder, som dock icke bedömts som runor. Också på tornrummets västra vägg finns nedanför en målad trojenborg diffusa spår av några i puts ristade runor, överkalkade. Samtliga runföljder har ristats i den ursprungliga putsen från tiden omkring 1200, som därmed blir ristningarnas postquem. 204 Smärre meddelanden Fig. 2. Gravstensfragment med runinskrift funnet vid öja präst gård. Foto E. Svärdström 1970 (ATA). — Gravestone fragment with runic inscription found at Öja vicarage. Gotland, öja prästgård Ett runristat fragment av en gravsten upptäcktes av fil. lic. Robert Bennett vid grav stensinventering liggande bland andra bearbetade stenfragment på marken i den lilla ruinen »Munkkällaren» i öja prästgårds trädgård, omedelbart NÖ om kyrkan. Fig. 2. Grå kalksten med röda inslag. Stenytan är på sina håll hårt vittrad. Längd 48 cm, bredd 54-53 cm, tjocklek 15 cm. Det bevarade fragmentet tillhör gravstenens undre del med i mittpartiet rester av en 8 cm bred korsstam och trappstegsformat postament i låg relief samt till höger ett 6,5 cm brett skriftband, som löper 4 cm innanför stenens kant. Av bandet till vänster återstår bara en remsa, ca 2 cm bred. Inskrift: ... o: sunutohr --... »... (Då var) runan o söndagsbokstav ...» Alla runorna i det högra skriftbandet är trots mindre skador säkra. I det vänstra ban det återstår bara korta stumpar av två stavar i runor, som icke kan bestämmas. Den bevarade runföljden är en del av ett årtal, tyvärr defekt eftersom bl. a. uppgiften om gyllentalet (också en runa) har gått förlorad. Runan o svarar mot söndagsbokstaven d, som återkommer vart femte-sjätte år alltefter skottårens infallande. Fragmentet har flyttats in i kyrkan och förvaras i korabsidens norra skrubb (»arki vet»). Västergötland, S:t Peders sn, Lödöse I mars 1970 anmäldes ett i samband med byggnadsschaktning på Passagården 1: 68 i september 1969 påträffat knivskaft av horn (SHM inv.nr 27600: AD: 1772) med en kort runinskrift på ena plansidan. Fig. 3. Smärre meddelanden 2or, Fig. 3. Knivskaft med runinskrift från Lödöse. Foto N. Lagergren 1970 (ATA). Knife shaft with runic inscription from Lödöse. Skaftet är 10,7 cm långt, 2,1 cm brett och 1 cm tjockt. Knivbladet är borta, men tången av järn sitter fastrostad i skaftet. De fyra runorna är 1,2 cm höga, tydliga. Inskrift: hfcil Huvudstaven i h-runan är skuren dubbel. Toppen av bistaven till 2 k är tydligt skild från 3 I. En skåra som liknar den vänstra bistaven i en m-runa men kortare än en sådan, träffar bistaven i 2 k strax t. b. om huvudstaven; den är grundare än ristningen i övrigt och förefaller oavsiktligt tillkommen. Bistaven i 3 I är ansatt strax nedanför huvud stavens topp. Inga runor är stungna. Man väntar snarast, att runorna skall uttrycka ett personnamn, ägarens, men något direkt mot runföljden svarande sådant finns inte. Möjligen kan ristaren ha kastat om runorna k och I, i vilket fall namnet skulle kunna vara Hxlgi i en otymplig skrivning. Om ägaren-ristaren icke har varit skriv- och runkunnig i egentlig mening utan kanske bara hjälpligt lärt sig teckna sitt eget namn, kan en skrivning som den här lätt uppstå. Fyndomständigheterna talar för en datering av föremålet till 1200-talet. Ytterligare tre föremål med runinskrifter, samtliga med latinsk text, har påträffats i Lödöse, nämligen på Spetalen 1: 11 ett gravkors av bly och ett stycke av ett revben samt på Klostret 6: 2 ett trähandtag till ett måttverktyg. Dessa tre nyfynd har jag för avsikt att publicera i ett kommande häfte av denna tidskrift. Småland, Högsby kyrka Från landsantikvarien i Kalmar län har till Run verket anmälts, att runstenen Sm 154 som alltsedan 1885 suttit inmurad i kyrktornets södra yttermur, 15 m över marken, i samband med kyrkorestaureringen 1966 uttagits ur muren och nu står uppställd i vapen huset. Fotografier tagna 1970, fig. 4, visar att runinskriftens hittills okända avslutning finns ristad på stenens högra smalsida som tidigare låg dold i muren. Ett par runor saknas dock genom bortfallet av ett litet textparti i stenens rotända. I sin helhet lyder texten: sigtrykR • let • setia X stein X bena x eftiR X haltan x fapur x sin x kub x hial... -nt x hans x »Sigtrygg lät sätta denna sten efter Halvdan, sin fader. Gud hjälpe hans ande.» 14 — 714561 Fornvännea H. 3, 1971 206 Smärre meddelanden t* i - # / £"" Mtnkj F^ig. 4. Runstenen i Högsby kyrka (Sm 154). T. h. detalj med inskriftens nyupptäckta avslutning. Foto D. Selling 1970 (Kalmar läns museum). — The runestone at Högsby Church (Sm 154). On the right, detail with the newly discovered ending of the inscriplion. Södermanland, Tyresö sn, Tyresö 1:7 I juli 1970 undersöktes och uppmålades av Sven B. F.Jansson den fragmentariska run sten som i två delar med passning påträffades hösten 1969 i en åker 200 m VNV om Tyresö kyrka, 16111Ö om den lilla ån därstädes. Fragmenten har flyttats 50 m i sydöstlig riktning till norra kanten av en liten bergshöjd och hopsatts. Fig. 5. Fragmentet utgör den ursprungliga runstenens rotparti. Materialet är grå granit. Total höjd 100 cm, bredd 80 cm, tjocklek 40 cm. Runornas höjd 710 cm. Inskriften börjar där slingorna förenas och har sedan löpt utefter stenens kant. Läsningen nedan är Sven B. F.Janssons (rapport till Riksantikvarieämbetet diar.nr 5033/70). Smärre meddelanden 207 Fig. 5. Runstensfragmentet i Ty resö. Foto M. Gustafsson 1971 (ATA). — Runestone fragment at Tyresö. Inskrift: kunbiorn: lit: r- 1 bi: ant: btr ban ... 5 10 'is 20 »Gunnbjörn lät resa ... hjälpe själen bättre än ...» Runorna är entydiga så när som på runan 13, vars bistav är osäker, i eller a. Skadorna i runorna 1, 14, 15 äventyrar icke läsningen. På mansnamnet Gunnbjörn finns ett tiotal runbclägg. Inskriftens avslutning utgör en del av en från andra runstenar välkänd böneformel, som i sin fullständiga form lyder: »Gud hjälpe hans själ bättre än han har gjort sig förtjänt av.»1 Södermanland, ösmo sn, Säby Samtidigt med granskningen av föregående runsten undersöktes och uppmålades av Sven B. F. Jansson den runsten som påträffades under höstplöjning i en åker ca 650 m NNÖ om Säby och 1 150 m SSV om Vansta och som 1970 genom Riksantikvarieämbe tet rests vid en liten stig i östra kanten av åkern, 175 m SÖ om fyndplatsen. I samma åker, 70 m V om den nämnda fyndplatsen, återfanns 1930 nederdelen av en annan 1 En utförligare redogörelse för detta runstensfynd och det följande (Säby) kommer Sven B. F. Jansson att lämna i Sörmlandsbygden 1971. 2o8 Smärre meddelanden F"ig. 6. Runstenen vid Säby, Ösmo sn. Foto N. Lagergren 1970 (ATA). — Rune-stone at Säby, Ösmo parish. runsten, Sö 252, som avtecknats på 1600-talet men sedan fallit omkull, sjunkit ned i åkern och antagits vara förkommen; Sö 252 står nu 100 m SÖ om Säby mangårds byggnad. Redogörelsen för läsningen av nyfyndet grundar sig på Janssons fältprotokoll (diar.nr 5034/70). Materialet är grå gnejsgranit med röda inslag. Höjd 150 cm, största bredd 90 cm, tjocklek 37 cm. Runornas höjd 6-10 cm. Fig. 6. Ristningsytan har flagrat på flera ställen, varigenom ett par runor har skadats och ornamentdetaljer gått förlorade. Inskrift: x uihmar-raisti-sten-binsa-eitiR-kara-fcibur-sin-auk böra x 5 10 15 20 25 30 35 40 45 »Vigmar reste denna sten efter Kåre, sin fader, och Tora ...» Smärre meddelanden 209 Inskriften inleds och avslutas med, som det förefaller, kryssformiga skiljetecken, medan ordskillnad markeras med en punkt; efter 41 k saknas dock skiljetecken. 2 i är ej stungen, ej heller 18 i; stungen är däremot 22 e; fördjupningen mitt på huvudstaven i runan 15 förefaller huggen, e. Ristningsytans ojämnhet torde vara förklaringen till att avståndet mellan några av runorna i teckenföljden 39-45 är större än normalt. Runföljden 39-45 är oklar till innehållet. Namnet har nominativform och kan formellt inleda en sats, vars fortsättning i så fall har funnits på en annan sten. Men ett annat alternativ ligger enligt min mening närmare till hands, nämligen att uppfatta auk böra som ett tillägg, innebärande att också Tora har medverkat till minnesmärket efter Kåre. Inskriftens tre personnamn är alla väl styrkta i andra runinskrifter. Av Vigmar före kommer dock endast tre belägg, nämligen på Sö 292, 298 och U 1 142. Med hänsyn till namnets sällsynthet anser E. Wessén det ställt utom tvivel, att de sörmländska beläggen, båda på runstenar i Grödinge sn, avser samme man (Södermanlands runinskrifter, 1936, s. 266). Inskriften på Sö 292 Bröta lyder: »Vigmar lät resa denna sten efter Jörunde, sin frände och kamrat och -s broder», den på Sö 298 Uringe malm: »Håur(?) och Karl och Sighjälm och Vighjälm och Kåre lät resa denna sten efter Vigmar, sin fader». Säbystenens inskrift och läge på endast halvannan mils avstånd från de båda Grö- dingestenarna gör det sannolikt, att även nyfyndet skall knytas till samme Vigmar. Namnkonstcllationen Vigmar-Kåre på Säbystenen och Sö 298 stöder antagandet. Till sammans representerar de båda runstenarna i så fall tre generationer: Kåre-Vigmar- Haur, Karl, Sighjälm, Vighjälm, Kåre. Av de fem bröderna i den tredje generationen har då den yngste, Kåre, uppkallats efter sin farfar, som enligt den gängse namngiv- ningsseden torde ha dött före sonsonens födelse. Inskrifternas anordning talar också för att Säbystenens inskrift är äldre än Sö 298. Sö 292 och 298 har utförts av samme ristare, medan Säbystenen är en annan runristares verk. Alla tre inskrifterna tillhör 1000-talets mitt. Elisabeth Svärdström Uppland, Lunda sn, Lilla Söderby I augusti 1970 hittades ett runstensfragment vid Lilla Söderby gård i en stensamling 40 m SÖ om mangårdsbyggnaden. Fig. 7. Fragmentets brottytor är ganska råa; möjligen har det sekundärt legat i en husgrund. Det står nu uppställt på ett impediment 15 m SSV om fyndplatsen. Ljusgrå granit. Mått: 70 x 65 x 30 cm. Runornas höjd 7 cm. Runorna står grunt ristade i ett runband, som korsas av en fragmentarisk ornamcntslinga. Inskrift: ... -a eftiR h- ... »... efter H...» Av inskriftens första runa är endast nedre hälften av en huvudstav bevarad; troligen S. 2 a har dubbelsidig bistav, 5 t däremot ensidig. I den sistnämnda har aldrig någon högerbistav varit ristad. Av den sista runan är den övre hälften av en huvudstav bevarad. Inskriftens två första runor utgör av allt att döma slutet av pronomenet denna eller verbet resa. Inskriften ger oss i övrigt bara initialen i namnet på den döde. 2io Smärre meddelanden Fig. 7. Runstensfragment från L:a Söderby, Lunda sn. Foto H. Gustavson 1971 (ATA). — Runestone fragment from L:a Söderby, Lunefa parish. Det nyfunna fragmentet kan inte ställas samman med någon nu känd runsten från Lunda. Dess huggning är en ovan ristares verk. Uppland, Skoklosters sn, Stavsund I juli 1970 gjordes ett intressant fynd av två fragment till den numera ytterst fragmenta riskt bevarade runstenen U 688. Fig. 8. Av de nyfunna brottstyckena har det större ingått i den hälft av runstenen som enligt Olof Celsius fanns i behåll 1727, men som han hade varit förhindrad att granska. Denna hälft utgjorde stenens fotstycke. Fragmentet påträffades 25 m ÖSÖ om det gamla boningshuset på Stavsund, strax ovanom en brant sluttning. Det låg med ristningsytan nedåt och med ryggsidan invid jordytan. De tidi gare återfunna fragmenten av runstenen har legat i husets grund. Förmodligen har även de två senast funna fragmenten legat där och hamnat på fyndplatsen i samband med en ombyggnad av husets grund 1947. Samtliga fragment förvaras vid Stavsund. Det större fragmentet är, liksom det mindre, av ljusröd granit. Storlek 82 x 74 cm. Tjocklek 40 cm. Runornas höjd 8-5 cm. Fragmentet tillhör runstenens rotparti. Det mindre fragmentet påträffades 40 m ÖSÖ om boningshuset och nedanför slutt ningen, där det låg i nivå med markytan. Det har sannolikt kommit dit samtidigt med det större fragmentet. Storlek 40 x 21 cm. Tjocklek 40 cm. Runornas höjd 7 cm. Frag mentet har suttit ytterst i runstenens vänstra kant. Tack vare de två nyfunna fragmenten är nu inskriftens början känd och vidare kom pletteras läsningen i Bautil och hos Celsius; med hjälp av dess källor (suppleringen inom klämmer) och tidigare återfunna fragment kan följande läsning ges: a-s|bi|arn-a|uk-m|ul|i|-au|k-a|abbi|u{rn- .. |s|a-sta|in-be|no-ot [•$ 5 10 U 20 25 30 35 ... abur-sijn-[ar]biurn-i[uk-sain]-bino 40 45 50 55 60 »Asbjörn och Mule och ödbjörn ... resa denna sten efter ... sin fader. Arbjörn högg denna sten.» Av de på fragmenten säkert läsbara runorna är 5 a, 6 r, 19 u, 381 och 46 n endast till en ringa del bevarade. Framför 26 s har funnits utrymme för ett tiotal runor, där »läto resa» har stått, eventuellt föregånget av ett sammanfattande pronomen de.