1 Skärholmen 1998-03-06 Jag, Lars Fredrik Westman är född den 25 mars 1920 i Torvsjö by Åsele socken i Lappland. Mina föräldrar är Gustaf Laurentius Westman, född i Åsele den 18 Januari 1871 (död 21/5 1949) och Karolina Lovisa Westman, född Åkerberg den 15 Augusti 1880 (död 26/1 1937). Mamma föddes förmodligen i Åkerberget, där mina morföräldrar bodde då. Farfar: Anders Gustaf Westman, född i Åsele den 24/7 1842, död i Umeå den 21/9 1888 Farmor: Christina Konkordia Westman (Lindblad) född i GAFSELE 18/3 1843, död i Åsele 17/2 1919. Morfar: Jonas Erik Åkerberg, född den 1/6 1850, död 1923 Mormor: Kristina Karolina Åkerberg, född Ersdotter 18/8 1855, död 1931. Morfar hette egentligen Mårtensson, men eftersom de bodde i Åkerberget tog de sig namnet Åkerberg. Jag är den elfte i ordningen av en syskonskara på 13. Två av mina syskon dog som barn. Mitt allra första minne är från 1923. Morfar dog det året men det har jag inget minne av. Däremot har jag en minnesbild av när mamma kom hem från BB i Åsele, då yngsta barnet Barbro var född (18/7 1923). Hon var den enda av syskonen som inte föddes i hemmet. Jag tror, att jag minns, att en bil stannade på gården och mamma med Barbro i famnen steg ur. Kanske är det bara vad man berättat för mig? Men jag har också ett svagt minne av att mamma och pappa hade med sig påsar med gravölskringlor från gravölet efter Erik Johan Johansson (1923). Minnen från senare delen av 1920-talet I början av 1920-talet hade pappa köpt ett hemman i Idvattnet, Vilhelmina. Den byn ligger 1,5 mil från Torvsjö. Gården i fråga ligger på Näset. Tidigare ägaren hette Sven Selin och sedan han sålt gården flyttade han med familjen till Dalarne. Hans föräldrar Salomon och Märta Selin blev kvar på gården som födorådstagare. Vad pappa hade för tanke med att köpa detta hemman vet jag inte, men förmodligen var det meningen att någon av sönerna skulle ha det, så blev det också så småningom. Vid den här tiden fanns det inte landsväg till Idvattnet. För att komma till byn fick man färdas på en ”kärrväg” från Åsele-Vilhelmina-vägen fram till sjön och sedan med båt över sjön. På vintern var det inga problem. Då hade man ”vintervägen” fram till landsvägen. På andra sidan sjön, från byn räknat hade man byggt ”kärrhus”, dvs magasin där man förvarade kärror, lastvagnar, trillor etc. När dessa fordon skulle användas fick man gå med hästarna runt sjön. Detta var en omständlig procedur, så när pappa kom till byn ordnade han om så att det byggdes en färja. Det var ingen stor färja, men man kunde med den forsla över både häst och vagn. Den löpte inte med kabel, utan den roddes med åror. Lars Westmans memoarer 1 2 En sommar, jag tror det var 1928, skulle jag få följa med till Idvattnet och vara där ett bra tag. Vi for med häst och trilla hemifrån Torvsjö, först 13-14 kilometer efter landsvägen mot Vilhelmina och sedan kärrvägen fram till sjön. Hästen var Stella- ett sto, lite av ardennertyp och jag tror att det var Gustaf-Adolf som körde. Mamma hade skickat med några krukväxter som var placerade i en låda på det lilla flaket på trillan. Vid överfarten med färjan var Stella placerad vid sidan av trillan med huvudet vänt bakåt mot flaket med blommorna, men då hände det som inte fick ske, hon passade på att äta upp alla blommorna. Jag fick vara med om en hel del roligt den här sommaren. Vid hade en piga som hette Agnhild Rylander. Hon skötte ladugården och hushållet. En yngre syster till henne var getare hos oss. Jag kommer inte ihåg om hennes namn var Linnéa eller Lovisa. Henne fick jag följa ut i skogen med korna. Hon lärde mig flera roliga ramsor. Tyvärr har jag glömt dem. Under slåttern fick jag följa med till ”myrodlingen” – Sämsjömyren. Där hjälpte jag till litet med ”räfsning”, men min främsta uppgift var att ”koka kaffe”. Vägen till Sämsjömyren var mycket dålig. Man kunde dock köra dit slåttermaskinen, om man tog det försiktigt. Stella var yster och trots all försiktighet gick det vid något tillfälle för fort och ett av slåttermaskinens hjul slog mot en sten och gick sönder. Hjulen var ju av gjutjärn. Det sönderslagna hjulet kunde hjälpligt lagas med tillsnickrade träklossar och järntråd, som fixerade de sönderslagna delarna på plats. En dag, när vi höll på med höstskörden hemma på Näset, började det åska. Jag var rädd för åskan, så jag skyndade mig in i huset och kröp ned i sängen under en fårskinnsfäll. Jag trodde att åskan inte skulle nå mig då. Här i Idvattnet fick jag en kompis vid namn Emil Fahlander. Vi var tillsammans väldigt mycket den här sommaren. Han var en entusiastisk ”fiskare”, dvs. han tyckte om att meta, tyvärr blev det mest mört, som det fanns gott om. I sjön fanns också gott om id, förmodligen därav namnet Idvattnet. En dag for Emil och jag med båt längst bort till sjöns nordvästra ände, där den hade sitt utlopp i Idvattenån. Vi fortsatte nedför ån för det vara bara ”spakvatten” ända till vi kom till första forsen. Där gick vi iland och upp till en ensam gård som låg där. De som bodde där var ”Jorn Masen” och hans fru. Vad jag särskilt minns var, att på hennes högra hand var tummen bruten bakåt från nedersta leden. Säkert ett ”minne” från hårt arbete. Där vid forsen hade byn byggt en såg ( ett cirkelsågverk) för tillsågning av husbehovsvirke. Den här sommaren fick jag smaka mjuk pepparkaka för första gången. Nils Hellgren som var närmsta granne hade hyrt ut gamla byggnaden (”gambönninga”) till en familj, Ingeborg och Valdemar Johansson med barn. Hon var från byn och hette Sjödin före giftet, och han var fjärdingsman i Vilhelmina. En gång när vi var inne hos dem bjöd Ingeborg på mjuk pepparkaka. De här systrarna Rylander som arbetade hos oss kom från en familj som bodde i ett kronotorp som låg några hundra meter från landsvägen och ungefär mitt emellan byarna Torvsjö och Idvattnet. Fadern härstammade från Medelpad, hans namn var Ante Rylander och mamman kallades allmänt ” Rylanders mor”. Det hade funnits sexton barn i huset. Kronotorpet hade ett mycket ”frostlänt” läge, så det var inte ovanligt att de fick dåligt med både korn och potatis. Varje höst gick de i gårdarna i Torvsjö och hjälpte till med potatisupptagning. En del av deras betalning bestod av potatis. Ante Rylander var en mycket stolt man. Han tog aldrig emot något av den ligga ”fattigvård” som fanns på den tiden. Lars Westmans memoarer 2 3 Det berättas att han sagt: ”Då jag steker fläsk står Idvattenborna på förstutrappan med potatis på gaffeln för att hämta sovel”. Fast han sa det på dialekt förstås. En man som hjälpte oss med slåttern den här sommaren hette Artur Danielsson. Han hade själv en gård ”ystibyn” men han ansåg sig ändå ha tid att vara ”slåttare” hos oss. Vad jag speciellt minns av honom är när han satt på ”förstubron” och tömde vattnet ur ”blötkängorna” och vred ur skotrasorna efter en dag på utslåttern i ”Blömsterskogen” Vid den här tiden var det fortfarande vanligt att utöka behovet av kreatursfoder genom att slå gräset på skogsmyrar och sjöängar. Som jag tidigare nämnt ligger gården på ett näs, dvs på ena sidan är det öppna sjön och på den andra sidan en vik. På andra sidan viken var sommarladugården placerad, så därför rodde man över viken morgon och kväll vid mjölkning. Man talade om ”Sö om vika”, alltså ”Söder om viken”. Nere vid viken låg gårdssmedjan. Det var väl mest gubben Selin som hade använt den och fortfarande gjorde så. Han var född 1849 och härstammade från Torvsele i Åsele socken. Hans hustru Märta var född 1845 och hon var från byn Idvattnet. De bodde i eget hus vid gården (”förmånsstugan”) och om jag inte missminner mig hade Selin en liten snickarverkstad i ett rum på vinden. De hade en trotjänarinna som hette Anna, hon kallades bara Gamanna. Selin (han kallades bara så) var också affärsman i liten skala. Han hade en liten butik för dagligvaror som var inrymd i uthuslängan. Från den butiken hade han under några år försett byborna med vad de behövde vid sidan av naturhushållningen. Vid den här tiden hade han dock fått konkurrens av en av Per Andersson startad byaffär. Jag var med pappa där en gång och fick en strut ”könfekt”. Det här är vad jag har att berätta om från min sommar i Idvattnet. Men kanske jag skall berätta historien som handlar om ” Jorn Masens” tjuvskytte. En bybo kom en dag oväntat hem till ”Jorn Masen” då de höll på att koka tjuvskjutet älgkött. Bybon ifråga avkrävdes ett löfte att hålla tyst med vad han visste. Bybon svarade bara ”Stenhälla” dvs han skulle vara lika tyst som hälleberget. Efter en tid cirkulerade ett rykte i byn att ”Jorn Masen” hade tjuvskjutit en älg. ”JORNMASEN” kommenterade ryktet med yttrandet ”Nu tror jag allt att Idvattnets stenhälla har spruckit” Då Barbro som var född 1923 började bli 4-5 år gammal blev det aktuellt med att bygga en lekstuga åt henne. Pappa och mina äldre bröder satte igång med detta. Dom höll till på vedbacken framför vedboden. Vi sade aldrig vedboden utan vedlidret (”velire”) Lekstugan byggdes på medar så att det skulle gå lätt att förflytta den. Då den var färdig spände man för två hästar och flyttade den till västra gaveln av mangårdsbyggnaden. (Jag kan nämna att under min uppväxt hemma i Torvsjö hade vi alltid tre hästar på gården, ibland fyra). I den här lekstugan sov jag ofrivilligt en natt när jag var 7-8 år gammal. Det var en vår. Man hade hängt ut fårskinnsfällar för vädring, och då det kom en hastig regnskur hade man skyndsamt kastat in fällarna i lekstugan. Jag hade gått in där och lagt mig bland fällarna och somnat. Ingen visste om detta, och då jag var försvunnen blev det en väldig uppståndelse. Man letade överallt, även nere vid sjön, men jag fanns inte någonstans. Men så råkade Gustaf Adolf titta in genom fönstret på lekstugan och där såg han mig ligga och sova så gott. Då lät man mig fortsätta sova där hela natten. Lars Westmans memoarer 3 4 Mamma led av svår astma. Och då kan man förstå att det inte var lätt för henne att två gånger om dagen gå till lagårn för att ge kreaturen foder. Det var ju ett ”dammigt” arbete. Även om hon hade hjälp av pigor och sedermera av Gerda och Barbro med mjölkningen, så ville hon själv sköta utfodringen. Att märka är, att karlarna ej deltog i skötseln av lagårn. Eventuellt hjälpte väl karlfolket till med utgödslingen. Som hjälp mot sin svåra astma hade mamma blivit ordinerad att fara till en kurort. Sommaren 1927 for hon till Medevi Brunn för att vistas där en längre tid. Där kunde hon få en välbehövlig vila, , mat på bestämda tider och stärkande promenader (”grötlunken”) i den vackra omgivningen kring kurorten vid Vätterns strand. Hon skickade vykort i vilka hon berättade om rutinerna där. När mamma var borta, hade vi en kvinna vid namn Klara Eriksson som husföreståndarinna. Gerda var ju bara elva år då men förmodligen hjälpte hon till en hel del ändå. Klara var från ”västerska” gården i Torvsjö och det här året 1927 var hon 34 år, så det var en stabil hjälp vi hade fått. Jag skall berätta om hur hon handgripligen hjälpte mig en gång. Hemma på gården finns det två jordkällare. Till jordkällaren finns det också en tillbyggnad- en källarbod. Det är en relativt låg byggnad så man kan med lätthet kliva upp på taket, om man villegöra det.Taket var spåntak. Jag for upp där och åkte kana på baken nedför. Då bar det sig inte bättre än att jag fick en stor trästicka i skinkan. Klara fick nu agera sjuksyster och dra ut den där stickan, och det gjorde hon på bästa tänkbara sätt. Om jag inte minns fel så var det den här sommaren vi hade en räfsare som hette Martina. Hon var från en ensam gård som heter Bernhardstorp. Den ligger ett par kilometer väster om Näversjöberg by, och det var bara en skogsstig dit. Där bodde hon tillsammans med en broder som bara kallades ”Viktors Olle”. Jag kommer ihåg en speciell händelse från den här sommaren. Jag hade fått följa med till höslottern på myrodlingen på Stenmyren, som ligger 3-4 kilometer norr om byn. Vid den är tiden var det bara en kärrväg hela vägen dit. Sedermera bröts landsvägen till Näversjöberg, och då kunde man färdas 2 km på den när man skulle till Stenmyren (”Stenmyra”). Den händelse som jag tänker på var hemfärden på kvällen. Vi åkte på en lastvagn, dvs en vagn med hjul som hade järnskenor och med ett flak mellan hjulparen. Jag satt mellan Helge och Martina och vi satt med hängande ben. Martina hade ansvar för den tomma ”mjölkhämtan” som stod på flaket. Vem som körde kommer jag inte ihåg, men förmodligen var det Gustaf-Adolf eller kanske Ragnar. Han var då bara 15 år. Kärrvägen var gropig och stenig, men så länge hästen gick i skritt gick det bra. Men så nedför Stenbacken blev det plötsligt trav, och då blev jag rädd och höll mig krampaktigt fast i Helge och Martina vid min sida. Hon hade ju också ”mjölkhämtan” att hålla reda på. Färden efter Stenmyrsvägen var ju inget nytt för mina äldre syskon men för mig var det fösta gången, och det är väl därför som jag minns den så väl. Vid den här tiden höll man på att bygga stentrummor efter Åsele-Vilhelminavägen. En stenhuggare som hette Gustaf Falk hade ett lag med stenarbetare i trakten av Torvsjö. Han härstammade från Bjurholm och han var en stor kraftig karl med bestämda åsikter. Några av hans manskap var söderifrån. Man kilade ut långa raka stenblock ur naturliga stora stenar. Dessa tillhuggna block forslades fram till den aktuella byggplatsen, och så byggde man en trumma som blev både ”vacker” och ändamålsenlig. Dess varaktighet är evärdlig. En av dessa stenarbetare hette Östman, och hans son Karl Östman har varit vår sommargranne i Östanbäck. De hade ”mjölktag” hos oss. En av arbetarna som var söderifrån sa: ”Jag ska gå till hon Klara och hämta mjölk”. En broder till nämnde Falk som hette Johan Falk brände en stor tjärdal invid landsvägen vid Nölviken; Lars Westmans memoarer 4 5 fyra km från Torvsjö mot Åselehållet. Det fanns gott om gamla tjärstubbar på berget intill (Storberget). Klara Eriksson gifte sig sedan med Hilbert Asplund från Överrissjö och de fick flera barn. Det här året (1927) började jag skolan. Skolan i Torvsjö var en C-formskola, dvs läraren var en småskollärarinna och det var intagning vartannat år. Det betyder att ena året har skolan klasserna 1, 3 och 5 och andra året klasserna 2, 4 och 6. Ordinarie intagningsår var 1924, 1926 1928 etc. men av någon anledning fick jag börja 1927; alltså när jag var 7 år. Jag slutade skolan 1933 så följaktligen gick jag inte mer än vad som var vanligt dvs 6 år. Vår lärarinna hette Erenia Fredriksson. Hon var från Murjek i Norrbotten och hon var 25 år. Hon gifte sig med kronojägare J.L Mårtenssons äldste son Martin och fick efternamnet Mårtensson. Sedermera tog de sig namnet Öjhagen. Skolhuset som bestod av skolsal, korridor och lärarbostad ligger mitt i byn. Från vår gård var det bara 100 meter till skolan. Barn från gårdar utanför byn hade längre skolväg; Mårtenslund 3 km och Gunnarsbo 6 km. Vi var inte så många elever i Torvsjö skola. Det året jag började var vi bara 12-15 barn, alla stadier i samma klassrum. Vi lärde oss läsning, (välskrivning, rättstavning) , räkning, historia, geografi, kristendom (psalmverser, katekesen) och teckning. I slöjd fanns det bara sk ”flickslöjd” men mamma påbjöd att vi pojkar skulle frivilligt deltaga i ”flickslöjden”, så därför fick jag lära mig både sticka vantar och brodera på dukar och väggbonader. Några gånger under min skoltid kom skolinspektör Erik Wästegård från Umeå och inspekterade vår skola. (1945 blev jag skolkamrat med hans son Ulf Wästegård på Tekniska Gymnasiet i Skellefteå, och våren 1948 kom Wästegård själv och inspekterade mitt arbete, då jag var lärare i fortsättningsskolan i Svanabyn, Dorotea. Wästergård var bondson från Jämtland, och vår vän George Mitchell i Skellefteå var på 1910-talet getare i Wästegårds hem-Långåsen.) Under något av första åren i skolan var jag med om en speciell händelse. Anna-Lena Gavelin ”ystibyn” hade avlidit i en ålder av mer än nittio år. Hon var född 1833 och det var väl 1927 eller 1928 hon dog. Den speciell händelsen var, att vår lärarinna tog oss skolbarn med till Anna-Lenas stuga för att se den döda, där hon låg i sin kista. Det är den enda döda människa jag hittills har sett. Anna-Lena bodde på Isakssons (moster Evas och morbror Jonas) gård, och hon hade födoråd från dem. Men hon hade även födoråd från oss (Westmans). Jag skall förklara varför det var så. Anna-Lena och hennes make Nils Petter Gavelin hade ägt gården. Skogsskiftena hade avyttrats till något skogsbolag så det var gården med den odlade jorden och tillhörande ägostyckning som var kvar i deras ägo. Till en ägostyckning hör även ett litet skogskifte, som skall kunna ge husbehovsvirke till gården. Om jag har förstått saken rätt, var det morfar (Jonas Erik Åkerberg) som köpte gården för moster Evas räkning, och då följde skyldigheten om födoråd till Anna-Lena med. Och då morfars hemman delades lika mellan mamma och moster Eva, så delades även ägostyckningen och därmed följde att Anna-Lena skulle ha födoråd även från oss. Vi barn brukade bära mjölk till henne, och då sade hon: ”Jaså mjölkpinken kommer nu.” Då hon bjöd på kaffe tog hon fram en kaffekopp som stod väldigt ostadigt. Hon kallade koppen för ”kullerjuppen”. Ann-Lena kallades bara ”Farmor” förmodligen därför att hennes barnbarn sade så, och då sa alla ”Farmor”. Hon rökte pipa, pipan hade ett metallock med små hål i. Hon tände pipan med lång sticka som hon antände i öppna spisen. Anna-Lena hade aldrig haft någon kokspis. En gång då hon var inne i köket hos moster Eva och såg henne grädda en långpannkaka i ugnen och samtidigt såg morbror Jonas öppna en lucka till eldrummet och spotta ut snuset, då sa hon ”men Jonas spött int på pannkaken”. Lars Westmans memoarer 5 6 Vid tidpunkten för Anna-Lenas död var allt manfolk hos oss och hos morbror Jonas på myrslåtter på Skarpsjömyren, som ligger bortom skarpsjöfäbodarna; cirka 7 km från byn. Någon skickades dit med bud om vad som hänt. Erik (min äldste bror) och morbror Jonas avbröt slåtterarbetet och kom hem för att snickra en kista. Jag minns det mycket väl. De höll till i vagnslidret hon morbror Jonas. De gjorde kistan av båtbräder, som är bara 0,5 tum tjocka och sedan målades den svart med Kimrök. För att samla in pengar till en skolresa hade vi haft fester i skolan. Vår lärarinna lät oss öva in korta teaterstycke (tablåer) som framfördes för byborna. Dessutom framförde vi körsång och så hölls ”tårtauktion”. Skolresan gick till Umeå våren 1929. Det var utställning där då. Det var nog bara de högre klasserna som fick åka, dvs de som gick 3: an och 5: an det året. Jag var nog inte kvalificerad att följa med men mamma och pappa betalade extra för mig och då fick jag också åka med. Erik Näslund som hade trafikbil i Åsele, körde oss till Umeå. Under den här skolresan fick vi åka båt och tåg för första gången. Vi åkte med båten Dunker från Umeå till Holmsund, som ligger vid Umeälvens utlopp i Bottenviken. Tillbaka fick vi åka tåg. Vid gick också på cirkus. Gustaf-Adolf hade åkt med några andra till Umeå, och då han stötte ihop med oss på ett tivoli bjöd han mig på en tur med radiobil. År 1929 var Erik (28 år) gift med Signhild Kristofferson från Tällmo i Anundsjösocken och de hade i februari fått sitt första barn Elsa. Erik hade köpt ett hemman i Svartbäcken; 3 km från Åsele kyrkby. De hade skaffat sig några kor och om jag inte minns fel hade de fått med sig hästen Rinkrot hemifrån. För sommaren 1929 behövde de en getare, och det blev jag som skulle vara det. Det var inte något ovanligt i vår familj att pojkarna var getare hos andra bönder och även i andra byar. Flera av mina bröder har t. ex haft denna syssla i Avasjö. Det var ju ett sätt att redan från 9-10-års åldern börja ”bidraga till sin egen försörjning”. Inte för det att det inte fanns mat nog hemma, men det var ett sätt att på ett tidigt stadium lära oss att arbeta. I Svartbäcken trivdes jag inte, för där hade jag inga jämnåriga kamrater. Det gick en s.k. turbil tidigt varje morgon från Åsele till Vilhelmina. Och en morgon smög jag mig ut och stoppade turbilen och åkte med den hem till Torvsjö. Hemma möttes jag av förvåning och det dröjde inte många timmar tills Erik hade fått meddelande om var jag fanns. Han kom på sin motorcykel (Rex) och jag fick vackert åka tillbaka med honom. Det första gången av två som jag åkt på ”bönpallen”. För att jag i fortsättningen skulle trivas bättre i Svartbäcken ordnades det så att jag i ”getarskogen” fick ibland följa med Gustav Larsson från Algovik och ibland med Gunnar Cederblad. De var några år äldre än jag. Jag trivdes bättre och bättre, och jag var kvar där hela sommaren, och jag lärde känna olika ”platser” i skogen: Boviksberget, Laberget, ”Wallinders myra”, ”Hollandersloken” etc. På sensommaren lät vi korna beta på ”raningar” längs Ångermanälven. Då träffade jag Levina Mårtensson från Blåviken på motsatta sidan av älven. På senare tid har jag fått klart för mig att vi var litet släkt. Hennes mamma, född Lindblad, var min tremänning. Någon av vintrarna 1928 eller 1929 hade pappa timmerkörning i Risberget, som ligger på södra sidan av Ångermanälven mellan Steselekrokan och Almsele. Erik, Gustaf-Adolf, Helge, Lars Westmans memoarer 6 7 Tyko och Ragnar var där. Tyko hade oturen att få en stor timmerstock över högra benet, så att lårbenet bröts av. Han forslade under stor smärta med häst och släde till sjukstugan i Åsele. Där kunde de ingenting göra, så han blev förflyttad till lasarettet i Umeå. Han låg där i flera månader med benet i sträck. Sträcket gick till så att man hakade i på båda sidor av knäet med en ”klo”, som via en lina gick över en trissa som var i förbindelse med vikter. ”Klon” orsakade djupa köttsår, som förutom smärtan i brottet måste ha gett svåra smärtor. Så småningom läkte benet men det blev krokigt, och det fick Tyko leva med livet ut. När han var i 50-års åldern fick han svår värk i högra knäet på grund av sned belastning genom det krokiga benet och bildning av nervknutor. När Tyko skulle komma hem från lasarettet for pappa ner till Umeå för att hämta honom. Jag minns, när de kom hem till Torvsjö. Tyko gick med kryckor, sådana som var av trä och som stödde i armhålan. Pappa hade köpt en fiol. Tyko och Ragnar lärde sig snabbt att spela på den. Senare köpte Tyko ett dragspel och blev ”dansmusiker”. Sedan jag kom hem från Svartbäcken och skolan hade börjat på hösten, dröjde det inte länge förrän jag flyttade till min ny ”arbetsplats”. Jag var städslad som getare för sommaren 1930 hos vår närmaste granne Theodor Johansson, och då skulle jag bo där även under vinterhalvåret 1929-1930. Det var inte så ovanligt at vi pojkar bodde hela året på vår ”getarplats”. Man fick mat och husrum och även en del kläder. Hon Theodors sov jag i farstukammaren tillsammans med drängen Allan Eriksson. Nu hade jag ännu närmare till skolan. Mitt ”arbete” bestod mest i att bära in vatten och ved, Theodors hustru hette Dagny, och hon var från Brattbäcken i Tåsjö, Ångermanland. Hon var född 1902 och han 1896. Jag minns väl när han skjutsade henne i sidovagnen på sin Harley Davidson motorcykel 1926. De var då antingen förlovade eller nygifta. I juli 1927 fick de sina första barn tvillingarna Axel och Melker. Tyvärr dog Melker bara efter några dagar. Theodor var inte bara bonde. Han drev lanthandel också och hade bensinmack. Med tiden köpte han lastbil som han fick trafikrättigheter för. Han var också den första som köpte en jordbrukstraktor i Torvsjö, en Fordson med järnhjul. Som handlare hette han A.The. Johansson i Torvsjö, tel.1. Han hade låtit trycka en slogan på tändsticksaskarna: ”Gårdfarihandel är en landsplåga, köp hos ortens bofasta handlande.” Telefonväxeln fanns hemma hos oss. Jag har alltid levt med telefon, trots att jag är uppvuxen i glesbygd i Norrlands inland. När första telefonlinjen drogs mellan Åsele och Vilhelmina placerades en s.k. genomgångsstation hos oss. Detta var ju långt före min födelse. Theodors pappa hette Johan Theodor Andersson. Han var änkeman och bodde med yngsta dottern Elsa i eget hus på gården. Han var föreståndare för poststationen i Torvsjö. Posten var inrymd i ett litet rum i huset. Rummen i hans hus var uppvärmda genom varmvattenelement från en s.k. spispanna i köket. Jag gick ofta in till farbror Johan Theodor på posten och värmde mig vid det stora elementet där. Den här familjen var ättlingar i rakt nedstigande led från de fösta bosättarna i Torvsjö på 1700-talet. De har omväxlande hetat Johan Andersson (”Jern Annersn”) och Anders Johansson (”Anners Jernersen”). Så vitt jag kan förstå är det ett begåvat släkte. Vid den här tiden hade poststämpeln stavningen TORFSJÖ. Johan Theodor var också föreståndare för byns kraftverk. Det var byggt 1918 och det var en 12 hästkrafters likströmsgenerator som alstrade strömmen. Bara en gård i taget kunde tröska, eller kapa ved. Ström fick inte brukas för annat ändamål än belysning när det var mörkt. Under det här året var jag tidningskommissionär. Jag sålde Såningsmannen, Lektyr och Svensk Damtidning. Skolarbetet gick bra. Jag hade lätt för att lära mig utantill. Det var värre Lars Westmans memoarer 7 8 med räkning. Jag hade inte förstått räknesättet division, men en morgon efter det vi ätit gröt, lärde mig Theodor principen för detta på en kvart. Till julen 1929 fick jag i julklapp av familjen Theodor: En liten stånka av trä (den står nu på sekretären i övre köken i Östanbäck) och 2 kronor insatt på en postsparbankbok. Postbussen som gick mellan Åsele och Vilhelmina ägdes av Karlsson och Jakobsson i Åsele. Den körde in på Theodors gård både på framresan och återresan. Jag minns mycket väl då man första gången plogade upp vägen för att få reguljär vintertrafik. Man hade kopplat ihop två lastbilar och en buss. Bussen i mitten. Den första lastbilen hade en förplog och den bakre lastbilen en ”tvåvingad” bakplog, som genom en ratt kunde göras bredare och smalare. På den satt ”amerikanaren” Per August Norberg i tjock päls och reglerade plogens bredd i förhållande till vägens bredd. Han kallades ”amerikanaren” för han och hela hans familj hade varit många år i staten Washington, USA. Vid den här tiden var det ganska ruschigt i Torvsjö. Särskilt vintertid för då fanns det gott om skogsarbetare i trakterna kring byn. På söndagarna kom skogsfolket till Johanssons för att proviantera. Det var hö och havre till hästarna och kaffe, socker, bröd, fläsk, korv och blandad frukt till folket. Med åren avtog handeln i Torvsjö. Då togs en hel del varor från Åsele. 1930 Då sommaren kom började mitt egentliga arbete; att vara getare. Johanssons hade väl bara 5-6 kor och några ungnöt. Djuren som stått inne i ladugården hela vintern, måste varje vår ”tränas in” för skogsbete. Första dagen som ofta var bara en eftermiddag for jag bara en bit efter ”Daniel Pervägen” till ”Kroken”, en liten stenig myrfläck intill kvarnbäcken bara någon kilometer ”bakom hagen,” dvs. bygränsen. Vi var många getare i byn, förmodligen 5-6 stycken; Nästan en i varje gård. Morbror Jonas och Manfred Andersson hade getare ihop, nämligen Bertil Englén. Vi var inte tillsammans alla, men några av oss brukade avtala om åt vilket håll vi skulle fara med korna nästföljande dag. Det fanns många ställen att välja på: Storberget, Erik Jacksberget, Gambränna, Stenmyrberget, Stormyrtjälen, Nymyrriset, ”Svennes hakste” etc. Vi hade kommit överens om att vi på midsommardagen skulle fara med korna till Skarpsjöfäbodarna. Det är visserligen långt dit men där fanns bra bete på den gamla fäbodsvallen, och därför kunde vi bara ligga i sjön och bada, när vi väl kommit dit. Ganska snart efter vi kommit ut i skogen varje morgon brukade vi stanna av och ”köks könt” dvs. vi såg efter vad vi fått i matsäcken (konten). Den här midsommardagen hade vi bara kommit till ”Lillkavelbrorået” efter fäbodvägen, då jag satte mig ned för att vittja matsäcken. Jag hade bland annat fått två kokta ägg. Jag knackade sönder det ena och en kyckling kom ut. Jag knackade den andra och det var likadant. Detta var ett olycksfall i arbetet, för vanligtvis var det inget fel på maten. När hönsen går lösa på gården händer det inte så sällan att de sätter igång och ruvar på någon otillgänglig plats. Hittar man ett sådan rede och inte kontrollerar ordentligt, så kan man få sådana ägg. Johanssons hade och har väl fortfarande ett hemman i Näversjöberg. Där fanns ett hus och ladugård. Under en tid mitt i sommaren var vi där med korna. Höet på fastighetens inägor skulle bärgas, och så skulle utskiftena på Stormyren slås. En syster till Agnhild Rylander, som var piga hos oss i Idvattnet var piga hos Theodors. Hon hette Adele. Hennes bror Nils Petter Rylander var slåttare. Vi tre bodde i den där stugan. På dagarna var jag som vanligt med korna i skogen. Mina getarkamrater var nu Ivar Mattsson och Frid Johansson. De var några år äldre än jag; och kusiner - förresten dubbla kusiner. Senare har Frid och hans bröder tagit namnet Agebro. En dag när vi for västerut med korna kom vi till Bernhardstorp som jag tidigare talat om. Därifrån kunde man se Nyland (Sörliden). Lars Westmans memoarer 8 9 När vårt ”fäbodliv” i Näversjöberg var avslutat for vi hem till byn igen. Jag måste berätta om en sak som jag minns väl. Dagny skickade en bärhämtare med mig en dag. Det var en 5-liters ”truthämtare” Meningen var att jag skulle plocka hjortron om jag fann några. Jag for med korna mot Erik Jacksomberget och kom till slut ända mot Göran Jons-myren. Där i ”grankällandet” mellan Göran Jons-myren och Lappuddmyren fann jag bra med halvmogna hjortron. Jag plockade ”hämtan” full ”flera gångar”, för allteftersom jag gick sjönk bären ihop och så fick jag plocka i mera igen. När jag kom hem på kvällen var inte ”hämtan” full men Dagny var nog glad ändå. Det var sed att getaren skulle ha en söndag ledig under sommaren; en s.k. ”getarsöndag”. Det fick jag också den här sommaren, nämligen den 15 augusti, för då fyllde mamma 50 år, Det var stor fest hemma på gården då med alla bybor och flera därtill. Det var en minnesvärd dag. När sommaren var slut och skolan skulle börja igen flyttade jag hem igen. Jag kan nog säga att jag hade haft ett lärorikt år hos Johanssons. Det är året föddes deras son, Håkan. Getarens klädsel och utrustning : Kängskor på fötterna, i bästa fall välsmorda. Inga strumpor, i stället skotrasor. Slidkniv och beckoljflaska på bältet. Inga särskilda regnkläder. ”Getarhatt” på huvudet (skydd mot regn). Kont av näver. I allmänhet ingen klocka. Tiden bedömdes av solen läge. I konten: Bröd, smör, ost, mesost, rökt fläsk, en flaska med mjölk. 1931 Från vintern det här året har jag inga speciella minnen. Den här sommaren var jag getare både hemma och hos Erik Laurentius Erikssons. Deras son Göte skulle nu bli 13 år, och då ansåg man att han gjorde mera nytta genom att hjälpta till med annat arbete på gården. Då man vaktade kreaturen på två eller flera gårdar, bodde man också på de olika gårdarna genom ett alternerande boende. Om vi hade 10 kor och Erikssons hade 5 så bodde jag och fick matsäck 10 dagar hemma och därefter 5 dagar hos Erik Laurentius Erikssons. Och så alternerade det hela sommaren. Vi sade inte Erikssons utan bra Erik Laurentius. De hade en skällko som hette Dolla. Hon bar den bästa koskällan i hela Torvsjöby. Då det var ”skvalt” väder kunde den höras flera kilometer. Den var nog tillverkad i Jorm, Jämtland. Jag fick alltid god mat i konten hos Erik Laurentius. Den här sommaren var vi några veckor i Skarpsjöfäbodarna. Kristoffer Erikssons hade också sina kor där. Deras dotter Viola och Gerda var fäbodjäntor och en av Kristoffers söner, Oskar, var getare tillsammans med mig. Det var ett ansvarsfullt arbete för flickorna. Viola var 15 år och Gerda 15,5 år. De skulle mjölka, separera (man hade burit dit en separator), kärna smör, göra ost och mesost och dessutom laga mat åt oss alla. Men det var roligt också. Korna mådde bra, för det var nära till bete. Skarpsjöfäbodarna ligger vid Skarpsjön ungefär 6 km från byn. Det fanns två stigar dit. Den västra den s.k. Daniel Pervägen, gick över Kvarnbäcken, Erik Nischmyren och Fäbodsbrännan. Den östra stigen gick via Erik Jacksberget och Göran Jonsmyren och Sunnansjöbrännan. Det var nog den vanligaste vägen. Efter den stigen fanns det många ”hållplatser”. Det var ”Lillkavelbrorået” Storkavelbrorået”, Lyartallarna”, Hartbabacken”, ”Flatrået”, Görans Jonsmyren , Sunnasjöbännan och Skarspjödammen. I fäboden fick vi ibland besök av hästarna som gick lösa på skogen. Byarna Yxsjö, Insjö, Näversjöberg och Torvsjö hade gemensamt bete för hästarna på skogen mellan dessa byar. Man hade också gemensam hästgetare. Han bodde i en koja högst upp på Skarpsjöberget. Det här året var det nog Sven Eriksson (tog senare namnet Sibbing) från Torvsjö som var hästgetare. Senare blev det Karl Jonsson från Idvattnet. Lars Westmans memoarer 9 10 Ibland såg vi fiskare ute på sjön. Det var folket från kronotorpen Sunnansjö som var ute och fiskade. Dessa torp fanns längre österut på Sunnansjöbrännan och det fanns ingen väg dit. Det var två familjer som bodde där. Det hette Fohlgren och Moberg. En dag fick vi besök av två getare från Yxsjö-fäbodarna. En av dem var Karl Bergström, som jag kom att arbeta ihop med , när vi körde grus på Insjövägen 1940. Vid ett tillfälle kom folk från Skovelsjöberg. De var på väg till myrslåttern på Skarpsjömyren. Det här året började man bygga landsvägen till Näversjöberg. Tidigare fanns bara en ganska dålig kärrväg. Efter den utstakade linjen uppmättes vägskiften som var 200-300 meter långa. Dessa skiften auktionerades ut till den eller de som kunde göra arbetet billigast. Gustav- Adolf och Per-Otto Persson från Skovelsjöberg tog ett skifte strax hitom Arturs brännan Det var inte bara folk från bygden som arbetade på vägen. Det kom också folk från andra byar i Åsele, Stenkulla, , Sörnoret, Västernoret etc. Arbetat på vägen fortsatte även kommande år, och då hade mina äldre bröder ett vägskifte på norra sluttningen av Stenmyrberget vid ”småmyren”. De byggde en ”jordkoja” där som de bodde i. Jag tror att en del jordfyllning körde de med häst och kärra. Som exempel kan jag nämna att bröderna Alfons och Herman Danielsson från Stenulla hade ett vägskifte där lutningen mot norr börjar vid Stormyrkälen. Där var det både schaktning och fyllning, och det gjorde de med skottkärra. Tidigt under hösten dog mormor. Hon bodde i vita huset på gården; ”förmånsstugan”. Hon var född 1855, så hon var 76 år då hon dog. Det var alltid roligt att gå in till mormor. Hon bjöd ofta på goda bullar. Då vi barn bar in ved till henne brukade hon säga: ”int träng du göra det”. Något som vi verkligen såg fram emot och uppskattade var hennes släktbjudning varje Annandagjul. Förplägnaden var alltid god och riklig, och så var det så roligt med alla skämt mellan mormor och mina äldre syskon och kusiner. För det var ju så att alla från oss och alla från morbror Jonas var där. Då mormor var död, var det Tyko och Folke (kusin) som körde kistan med häst till Åsele. Till begravningen åkte vi ”extrabil ” till Åsele. Det hette inte taxi på den tiden. Mormors bror Daniel Viberg från Heligfjäll var också närvarande. Det var nog enda gången jag åkt med färjan över Ångermanälven i Åsele. Sedan blev det bro där. Jag skrev tidigare, att jag inte minns så mycket av vintern 1931. Men när jag tänker efter var det nog den här vintern vi hade skogsarbetare boende hos oss i bagarstugan. Det var Johan Johansson och sonen Helge från Näversjöberg och Vilhelm Eriksson med sonen Sture från Stenselekroken som bodde där. De körde timmer åt Strömnäs bolag väster om byn. Vilhelm E. kallades bara ”Vilhelm i Kroken”. En del av deras timmerhuggare bodde i ”Erik Johans stuga” på Kristoffers gård. Dom var från Lomsjö (Nordin och Nerpin). Det här året gifte sig Helge med Rosa Lindblad från Hacksjö och deras son Torgny föddes i oktober. Mårten slutade skolan. Han gick sista året i Idvattnet, Ragnar hade också gått i skola i Idvattnet. 1932 Vintern 1932 var det väldigt lite snö. Pappa hade timmerkörning åt Sandvikens skogsbolag väster om Nygård. Pappa var nog inte där själv, för mina bröder (Gustav-Adolf, Helge, Tyko, Ragnar och Åke) kunde sköta allt själva. De bodde i en koja väster om Bastumyren, Gustav- Adolf och Ragnar var körare. Snöbristen gjorde att det var lätt att arbeta i skogen, men timmerlassen fick mest köras på ”rimfrost”. Flera av huggarna var från Idvattnet: Alfred Danielsson, Agaton Lindberg, Sigvard Hellgren, men gamla gubben Erik Anton Wahlström från Nygård var också där. Det var ganska grov tallskog som avverkades. Allt skulle rundbarkas och det var mycket noga med att även ta bort all bark i rotanglarna. Det fanns inga barkmaskiner vid bruken på den här tiden. En gång när tillsyningsmannen (”föskarn") var där, Lars Westmans memoarer 1