Att vara utom sig inom sig Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet Victoria Fareld Jag har sagt det, jag upprepar det, vi är inte färdiga med Hegel Catherine Malabou, La plasticité au soir de l’écriture © Victoria fareld & Glänta produktion 2008, 2015 www.glanta.org Omslag: Jens Andersson ISBN: 978-91-86133-69-6 Producerad med stöd från Kulturrådet FÖRKORTNINGAR CHARLES TAYLOR H Hegel, Cambridge: Cambridge University Press 1975 Hs Hegel, övers Sven-Erik Torhell, Stockholm/Lund: Symposion 1986 HMS Hegel and modern society, Cambridge: Cambridge University Press 1979 HMSs Hegel och det moderna samhället, övers Sven-Erik Torhell, Göteborg: Röda bokförlaget 1988 SS Sources of the self, Cambridge, Mass: Harvard University Press 1989 EA The ethics of authenticity, Cambridge, Mass: Harvard University Press 1991 PR ”The politics of recognition” [1992], Multiculturalism: Examining the politics of recognition, (red Amy Gutmann), PrincetonNJ: Princeton University Press 1994 EP ”Erkännandets politik” [1992], Det mångkulturella samhället och erkännandets politik (red Amy Gutmann), övers Sven-Erik Torhell, Thomas Lindén, Göteborg: Daidalos 1995 G W F HEGEL PhG Phänomenologie des Geistes. Werke Bd 3 (red Eva Moldenhauer, Karl Markus Michel), 4 uppl, Frankfurt am Main: Suhrkamp 1993 [1807] PhR Grundlinien der Philosophie des Rechts oder Naturrecht und Staatswissenschaft im Grundrisse: mit Hegels eigenhändigen Notizen und den mündlichen Zusätzen. Werke Bd 7 (red Eva Moldenhauer, Karl Markus Michel), 4 uppl, Frankfurt am Main: Suhrkamp 1995 [1821] Enz Enzyklopädie der Philosophischen Wissenschaften im Grundrisse (1830) (red Friedhelm Nicolin, Otto Pöggeler), Hamburg: Meiner 1991 [1830] DEL I. ERKÄNNANDE 1. BÖRJAN Början på detta arbete infann sig först i slutet. Först då kom dess länge outtalade utgångspunkter att träda fram i form av en fråga: Vad händer om man sätter människors beroende, deras sårbarhet och utsatthet – istället för deras självständighet, socialitet eller förnuftskapacitet – i centrum för en politisk filosofi? Frågan om erkännande handlar ytterst om att få ett namn, en identitet som gör det möjligt att bli tilltalad och igenkänd – om möjligheten till en social existens, ett liv tillsammans med andra. Så enkelt kan också huvudproblematiken i detta arbete sammanfattas. I centrum står olika föreställningar om människors beroende av andra för att bli sig själva. Dess övergripande fråga handlar om hur detta beroende kan förstås och tematiseras, om hur det kan användas som grund för en politisk filosofi. ERKÄNNANDEFILOSOFINS ÅTERKOMST Med begreppet erkännande – Anerkennung – beskriver den tyske 1800- talsfilosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel hur människan existerar inför sig själv endast genom att existera inför andra.1 Under 1990-talet vann detta begrepp ånyo aktualitet i diskussioner om människans behov av att få sin identitet erkänd. Ordet ”ånyo” är viktigt. Det markerar en återkomst. Till skillnad från den hegelska erkännandefilosofins centrala ställning i mellankrigstidens europeiska intellektuella debatt – där den användes för att reflektera kring maktrelationer och kring våldets och konfliktens närvaro i mänskliga relationer – bär dess återkomst under 1900-talets sista decennium på ett löfte om jämlikhet och försoning, om en möjlig förening mellan individuell frihet och samhällelig gemenskap. Men så är situationen också en annan. Erkännandefrågan utspelas inte längre i 1930-talets Europa, i en tid ännu plågad av sviterna efter kriget vars erfarenheter man söker finna ord för.2 När Anerkennung tar plats i 1990-talets nordamerikanska debatt är det andra erfarenheter som ska begreppsliggöras. I den världsordning som just börjat ta form i och med Berlinmurens fall och sovjetkommunismens kollaps, laddas Hegels begrepp med nytt innehåll. Samhälleliga och politiska skeenden spelar ofta en väsentlig roll för uppkomsten av inflytelserika omläsningar av filosofiska texter. Att så är fallet blir tydligt i relation till de många aktualiseringar av Hegels filosofi som gjorts allt sedan 1830-talet. Dessa visar även att Hegels texter upplåter sig, igen och igen, för nya tolkningar. Relationen är svårfångad genom sin dubbelhet. Filosofiska texter aktualiseras och laddas med ny betydelse utifrån sociala och politiska händelser, men texterna blir verkningsfulla genom att de rymmer en komplexitet som man på nytt kan söka begrepp för, och som får texterna att tala till oss på nya sätt. År 1992 publiceras två tongivande arbeten som förhåller sig till Hegels dialektiska filosofi, båda förankrade i hans idé om människans begär efter erkännande: den tyske sociologen och filosofen Axel Honneths bok Kampf um Anerkennung (Kamp om erkännande) och den kanadensiske filosofen Charles Taylors essä ”Erkännandets politik” (”The politics of recognition”).3 Trots att de båda verken skiljer sig markant åt – Taylors berör endast i korthet Hegels erkännandefilosofi medan vi hos Honneth finner en detaljrik rekonstruktion och systematisering av den – delar de några väsentliga drag. Båda använder Hegels tänkande för att reflektera kring problem som är framträdande i det sena 1900- talets samhällspolitiska debatt. Och de låter sina tolkningar av hans erkännandefilosofi kretsa kring erkännandets potential som jämlikhetsprincip och som politiskt instrument för att främja rättvisa och solidaritet.4 Samma år, 1992, publiceras också den amerikanske statsvetaren och statstjänstemannen Francis Fukuyamas uppmärksammade bok Historiens slut och den sista människan, som även den aktualiserar tankeelement från Hegels filosofi för att fånga strömningar i samtiden. ”Erkännande”, skriver Fukuyama, ”är det centrala problemet i politiken”.5 Men till skillnad från Honneth och Taylor som använder Hegels erkännandebegrepp för att ingripa i en debatt om den västerländska liberalismens misslyckande med att komma tillrätta med vissa former av förtryck och orättvisa i liberala demokratier, använder Fukuyama samma begrepp för att hävda tesen om liberalismens seger som politisk ideologi efter det kalla krigets slut och kommunismens sönderfall. Medan Fukuyama låter hegelska tankefigurer proklamera den särartsblinda liberalismens överlägsenhet, hämtar Taylor hos Hegel arsenal för att formulera en kritik mot just denna liberalism.6 Inga tycks därför stå längre ifrån varandra i denna debatt än Taylor och Fukuyama. Men trots dessa väsentliga skillnader delar de något fundamentalt. De utgår båda från en läsning av Hegel som sätter försoning och enhet i centrum, en läsning i vilken den hegelska kampen om erkännande blir till en normativ princip om jämlikhet.7 ”Kampen om erkännande kan bara finna en tillfredsställande lösning”, slår Taylor fast, ”och det är en regim av ömsesidigt erkännande bland likar.”8 En sådan regim skulle Fukuyama beskriva som den liberala demokrati som enligt honom blir den slutgiltiga konsekvensen av människans begär efter erkännande. Liksom Taylor placerar han erkännandet i en historisk berättelse om demokratisering: i takt med den liberala demokratins genomslag har Hegels ojämlika relation mellan herre och dräng förvandlats till ett ”universellt och jämlikt erkännande.”9 Historiens utveckling har visat, hävdar Fukuyama, att människans begär efter erkännande är detsamma som en ”strävan mot liberal demokrati”, en historiens målinriktade motor som driver samhällen mot liberalism.10 Även i Taylors historieskrivning är erkännandefrågan en del i det liberala samhällets pågående demokratiseringsprocess, vars politik för jämlikt erkännande nu har utvidgats till att inte enbart omfatta socioekonomiska utan även kulturella, språkliga och könsmässiga aspekter på jämlikhet och rättvisa. Men mot Fukuyamas ideala erkännande av alla människors likhet – av det som människor har gemensamt – står här en erkännandeform som i universalismens namn utgår från människors olikhet, från det som är unikt hos var och en. De krav på rättvisa och jämlikhet som tidigare ställdes på grundval av alla människors likhet har, enligt Taylor, nu fördjupats till rättvisekrav som utgår från vars och ens särdrag. Genom att framställa dessa två former av erkännandepolitik som stadier i det demokratiska samhällets utvecklingsgång, skriver Taylor in samtidens diskussion om erkännande i ett övergripande historiskt ramverk. I detta framträder erkännandets etablering som politisk kraft som ett uttryck för den liberala demokratins förverkligande genom en immanent kritik av dess egna grundvalar. Men relationen mellan likhet och olikhet, mellan det allmänna och det särskilda, vilken Taylor alltså beskriver som olika faser i en historisk utveckling, utgör även en inneboende och otematiserad spänning i Taylors egen framställning. Denna spänning skulle kunna beskrivas som ett av erkännandefilosofins intressanta och oundvikliga dilemman: Att vara unik har sin förutsättning i att vara likadan, att i vissa avseenden vara detsamma som någon annan. Människans behov av erkännande blottlägger att det särskilda hos henne har sin förutsättning i det som hon har gemensamt med andra, i linje med Hegels grundtes att människan behöver en annan människa för att framträda för sig själv – eller uttryckt med Hegels terminologi: att hennes identitet har en förmedlad karaktär. Taylors erkännandefilosofi står i en bestämd relation till Hegels dialektiska identitetstänkande. Hegels berömda parabel om herrens och drängens ömsesidiga beroende ger filosofisk stadga åt idén om nödvändigheten att få sin identitet offentligt bekräftad, respekterad och bejakad. För det är, som Taylor uttrycker det, ”ett livsnödvändigt mänskligt behov” att få sin identitet erkänd.11 Taylors användning av erkännandebegreppet anses ofta ha sin grund i det djupgående studium av Hegel som han företog redan på 1970-talet, och som gjorde honom till en av de mest namnkunniga uttolkarna av Hegels filosofi i den engelskspråkiga världen. Med hjälp av det centrala begreppet expressivism förmedlade han en tolkning av Hegel som sätter enhet och samhörighet i centrum. Expressivism kan närmast beskrivas som uppfattningen att allt vad människan väsentligen uttrycker utgör hennes mänsklighet, hennes väsen. Expressivismen fungerar hos Taylor dock inte enbart som en tolkningsnyckel till Hegels filosofi, utan även till Johann Gottfried Herders och till Wilhelm von Humboldts tänkande. Och som en teori om individens förverkligande – ett förverkligande som har sin grund i människans förmåga att genom sin egen aktivitet uttrycka vem hon är – gör den enligt Taylor även nutiden begriplig. De krav som idag formuleras i erkännandets namn handlar om möjligheten att ge uttryck åt vem man själv är. Taylors erkännandefilosofi öppnar för en diskussion om betydelsen av människors sociala sårbarhet för politiskt handlande och för hur denna sårbarhet kan begreppsliggöras i termer av ett behov av erkännande. Han närmar sig något väsentligt rörande den utsatthet som präglar våra liv tillsammans med andra. Denna tematik bör emellertid enligt min mening ytterligare fördjupas och utvecklas i andra riktningar än Taylors. Jag försöker därför komma förbi den form av erkännande som Taylor formulerar, genom att föreslå en annan aktualisering av det beroende av andra som Hegels erkännandefilosofi tematiserar. Den aktualisering som jag föreslår vilar på en förståelse av erkännande såsom vidkännande, såsom en självupphävande snarare än självbekräftande rörelse, vilken utgår från och vänder tillbaka till människors radikala utsatthet. UTGÅNGSPUNKTER Mitt huvudsyfte är att utforska den analytiska och kritiska potentialen i Hegels dialektiska erkännandefilosofi, dels genom att kritiskt granska Taylors erkännandefilosofi och dels genom att föreslå en – i förhållande till Taylors – mer analytiskt relevant och verkningsfull aktualisering av Hegels dialektiska tänkande för dagens diskussioner om erkännande av identiteter. Jag kommer att analysera hur Taylor använder sig av idéelement från tysk idealistisk filosofi, närmare bestämt från Herder, Humboldt och Hegel. Genom en läsart som tydliggör begreppsstrukturerna i Taylors erkännandefilosofi lyfter jag fram och granskar de historiska föreställningar som är verksamma i denna filosofi. Min läsning utgår från antagandet att hans erkännandefilosofi inte kan förstås och heller inte till fullo kritiseras utan hänsyn tagen till de historiska idéelement som bär upp den. Genom att analysera det för Taylor centrala begreppet expressivism i relation till det sena 1700-talets tongivande utvecklingsteorier, visar jag på komplexiteten i det historiska essens-och utvecklingstänkande som ligger till grund för hans erkännandefilosofi, samtidigt som jag kritiserar och problematiserar vissa alltför förenklande tolkningar som gjorts av hans essenstänkande. Mitt mål är dock inte att försvara Taylors gjorts av hans essenstänkande. Mitt mål är dock inte att försvara Taylors erkännandefilosofi. Tvärtom vill jag möjliggöra ett mer genomgripande ifrågasättande av den. Genom att ställa skilda sätt att förstå och aktualisera Hegels dialektiska filosofi mot varandra vill jag på så sätt tydliggöra motstridiga uppfattningar om vad det innebär att få sin identitet erkänd. Denna ansats resulterar i en fördjupad kritik av Taylors läsning av Hegels filosofi och av det erkännandebegrepp som Taylor formulerar på grundval av denna, samt i ett förslag till en annan möjlig aktualisering av Hegels dialektik, ett förslag som enligt min mening har större angelägenhet i dagens diskussioner om erkännande. Min ansats föranleder vissa teoretiska och metodologiska överväganden. Innan jag närmare beskriver dessa är en kort exkurs om idéhistorisk läsning på sin plats.12 Bokhistorikern Roger Chartiers pregnanta formulering: ”En bok förändras genom att den icke förändras när världen förändras”, eller som han tillägger, ”när sättet att läsa den förändras”, fångar det idéhistoriska arbetssättets utgångspunkt.13 Ett idéhistoriskt arbete vilar på antagandet att det som studeras, den materiella texten, är fixerad, medan läsningen av den inte är det. En text är ett historiskt dokument, en skärva från en förfluten tid. I de sprickor som tiden har skapat mellan läsare och text kan den idéhistoriska tolkningen skjutas in och finna fäste. Men sprickor i en text uppstår inte enbart av tidens gång, utan också av språkets öppenhet. Varje läsning kan därför liknas vid en sprickbildning. Sprickorna vittnar om att en text på en och samma gång är fjättrad vid sin historiska tillkomst och lösgjord från denna tillkomst. I mitt arbete återfinns båda dessa rörelser i form av skilda läsarter. Nutiden används som ingång till historien: från Taylors sena 1900-tal finner jag vägar till det sena 1700-talets tongivande utvecklingsföreställningar och diskussioner om livets och språkets uppkomst. Genom en kontextualiserande läsart försöker jag utvinna en nyanserad förståelse av de för mitt syfte väsentliga idéhistoriska texterna, genom att ta vara på spänningar och komplexiteter i dem. Jag kommer att röra mig i tre tidsskikt och följa den kedja av begrepp som jag anser utgöra den filosofiska grunden för Taylors erkännandefilosofi: det 1990-tal under vilket erkännandefilosofin formuleras genom begrepp som autenticitet och dialog; det