Stockholms universitet Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria Att rädda sanningen genom en lögn En studie av sagorna i Eyvind Johnsons Romanen om Olof Stella Ibsen Kandidatuppsats i litteraturvetenskap Framlagd för fil. dr. och handledare Per-Olof Mattsson 25 maj 2009 2 Abstract Denna uppsats är en studie av Eyvind Johnsons användande av sagoformen i romansviten Romanen om Olof (1934-37), och behandlar de fyra sagor som infogats i verket. Utgångspunkten är Johnsons eget påstående att sagorna är ”på sitt sätt det mest realistiska i boken”. Studien syftar till att redogöra för hur sagorna fungerar som verklighetsskildringar, och på vilket sätt de är realistiska. Sagorna sätts i samband med Johnsons eget liv; eftersom detta ligger till grund för Romanen om Olof är den biografiska kontexten av stor vikt då man diskuterar verklighetsförankringen i sagorna. En enkel översikt över sagobegreppet och Johnsons sagors relation till den muntliga folkdiktningen presenteras även. Att Johnsons sagor är realistiska har en dubbelbottnad innebörd; dels är de realistiska på så vis att de skildrar romanpersonernas andliga verklighet, något som för Johnson är omöjligt att göra i någon annan form. De är även realistiska på så sätt att de fungerar som omvägar till den sanning som är så pass känslomässigt laddad, att den blir för svår att konfrontera i klarspråk. Uppsatsen avslutas med en analys av den första sagan i ordningen, Sagan om dimman och lungsoten. Denna analys är ett försök att konkretisera de slutsatser som gjorts genom uppsatsen. 3 Innehållsförteckning Inledning s. 4 Bakgrund s. 6 Sagobegreppet s. 8 Sagorna i Romanen om Olof Johnson som sagans förvaltare s. 10 Sagan och verkligheten s. 14 Sagan om dimman och lungsoten s. 20 Slutdiskussion s. 27 Käll- och litteraturförteckning s. 28 4 Inledning “Motvikten till den i mitt tycke alltför stränga realism /.../ blev de i romanen inlagda sagorna, om Dimman, Johanna, Brasiliens land, Spanjorskan. De är enligt min mening nödvändiga för boken, men numera anser jag inte boken vara så 1 realistisk att de behövts som motvikt. Delar av dem är förövrigt på sitt sätt det mest realistiska i boken.” Så skriver Eyvind Johnson om de inlagda sagorna i romansviten Romanen om Olof. Denna uppsats syftar till att utveckla detta påstående, och utreda sagornas funktion i Romanen om Olof. De centrala frågor som jag försöker besvara är följande: Hur kan vi förstå Eyvind Johnsons användning av sagoformen i Romanen om Olof som realistisk? Och vilken funktion fyller sagorna i romansviten? Jag har valt att som utgångspunkt använda Eyvind Johnsons egen idé om sagorna som “det mest realistiska”, vilken han redogör för i artikeln “Om verkligheten i en roman” (1937). Eftersom Romanen om Olof är ett självbiografiskt verk har jag ansett det nödvändigt att sätta Johnsons användande av sagoformen i samband med Johnsons eget liv, särskilt då jag undersöker verklighetsförankringen i dem. Jag har dock inte haft för avsikt att göra en rent biografisk analys; undersökningen bygger först och främst på texten i sig. Jag har försökt belägga mina antaganden med citat ur romansviten och Johnsons egna publicerade uttalanden, och sammankopplat detta till den biografiska aspekten. För att förstå hur Johnson använt sig av sagan krävs en inblick i sagan som form. Därför kommer jag till en början, under rubriken “Sagobegreppet”, kort redogöra för sagobegreppet och de teoretiska ståndpunkter inom sagoforskningen som är relevant för denna studie. Johnsons sagor (som han själv väljer att kalla dem) knyter an till en berättartradition som kan spåras tillbaka till den muntliga folkdiktningen. Av relevans när man diskuterar verklighetsförankringen i sagorna är även Johnsons personliga förbindelse med folkdiktningen. Detta kommer jag att ge en enkel överblick av, i hopp om att kasta ljus över varför Johnson valt att använda sagoformen i en så pass “realistisk” roman. Den större delen av uppsatsen ägnas åt att redogöra för sagans litterära funktion i Romanen om Olof. Här läggs alltså stor vikt vid Johnsons påstående att sagorna är “det mest realistiska i boken”; jag vill visa hur sagorna kan fungera som en omväg till den verklighet som är svår att skildra sanningsenligt, och hur man genom den lögn som sagan innebär kan komma närmare sanningen. Slutligen framställs en analys av en av sagorna, “Sagan om dimman och lungsoten”, i syfte att konkretisera de slutsatser som gjorts genom uppsatsen. 1 Johnson, Eyvind, “Om verkligheten i en roman”, Personligt, politiskt, estetiskt Red. Örjan Lindberger (Stockholm 1992) s. 150. Ursprungligen i Vintergatan 1937 5 Eyvind Johnson har även i andra romaner använt sig av sagoformen, men jag har valt att avgränsa materialet till hela Romanen om Olof, eftersom det är just detta verk Johnson diskuterar i “Om verkligheten i en roman”, och eftersom det är ett så tydligt självbiografiskt verk. Det är alltså i Romanen om Olof som sagorna tenderar att ha den mest påtagliga verklighetsförankringen. I den sista delen av uppsatsen, analysen av “Sagan om dimman och lungsoten”, har jag avgränsat materialet till enbart denna saga. I det första kapitlet av uppsatsen, under rubriken “Bakgrund”, ger jag en beskrivning av materialet som förhoppningsvis bereder en överblick av verket, i synnerhet då de infogade sagorna. Förvånansvärt lite forskning har tillägnats just sagorna i Romanen om Olof. Det finns heller inte mycket forskning kring sagogenren i övrigt som gjorts på, eller översatts till, svenska. Boel Westin gör i Strindberg, sagan och skriften (1998) en övergripande presentation av den sagoforskning som gjorts, om de teoretiska modeller som utformats och om de idéer som dominerat sagoforskningen. Det är framför allt denna bok som använts som grund till uppsatsens infallsvinkel till sagan. Örjan Lindberger har sammanställt en samling av Eyvind Johnsons artiklar och essäer; Personligt, politiskt, estetiskt (1992), där bland annat “Om verkligheten i en roman” ingår. Lindberger har även skrivit en artikel om Johnsons tillämpning av sagan som varit till stor nytta: “Sagan som sanningssägare” (2000). Lindbergers biografi över Johnson; Norrbottningen som blev europé: Eyvind Johnsons liv och författarskap till och med Romanen om Olof (1986), har stått för merparten av de biografiska uppgifter som använts genom uppsatsen. Birgit Munkhammar har också skrivit en essä som till viss del behandlar sagorna i Romanen om Olof och sätter dem i en politisk kontext. Eyvind Johnsons egna texter, essäer, artiklar, brev och dagboksanteckningar, har fått utgöra den största delen av underlaget till denna undersökning. 6 Bakgrund Romanen om Olof utkom i fyra delar mellan åren 1934-1937: Nu var det 1914 (1934), Här har du ditt liv! (1935), Se dig inte om! (1936) och Slutspel i ungdomen (1937). Romansviten handlar om pojken Olof och hans väg till att bli vuxen. Olof är, liksom Johnson själv, årsbarn med sekelskiftet och den första romanen tar alltså vid när Olof är 14 år. Vardera del i romansviten tar upp ungefär ett år i Olofs liv, och berättelsen avslutas då han är 19 år. Johnson påpekar att Olof inte är en spegelbild av honom själv, men klart är att han använt sin egen ungdomstid som förlaga. I var och en av dessa fyra romaner finns en saga infogad. De är i tur och ordning; Sagan om dimman och lungsoten, Sagan om Johanna, Sagan om Brasiliens land, och Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Möte med Spanjorskan. De fyra sagorna är olika till både form och innehåll, och de speglar Olofs intellektuella och andliga utveckling: “De återger nämligen delvis och så nära som möjligt de skiftande känslolägen, huvudpersonen år efter år befinner sig i, på ett tydligare sätt än många försök till realistisk beskrivning som finns i de andra kapitlen.”2 Johnson har sagt om sina egna ungdomsår: “Hela min tidiga ungdom ligger inom dessa fyra år, av vilket jag endast har ett - ett långt, ett outplånligt - minne: att jag började försöka lära mig tänka.”3 Detta har präglat Romanen om Olof; det är framför allt Olofs inre verklighet som skildras. Detta gäller i synnerhet sagorna. Den första sagan, Sagan om dimman och lungsoten, handlar om en man, Klack eller Klacken , som förlorar sin familj i lungsoten. Sjukdomen personifieras med en ond virvelvind då hans barn drabbas av den, och när sedan hans fru drabbas är det en dimma hon går in i. Sagan om Johanna är hämtad från en skillingtrycksvisa och handlar om den romantiska flickan Johanna, som flyr verkligheten genom drömmar om drömprinsen. Hon blir utnyttjad, drivs i fördärvet, och hennes liv får tillsist ett tragiskt slut: “En man lyfte en revolver mot henne och tryckte av, och så kom hon den vägen in i en folkvisa.”4 I Sagan om Brasiliens land berättas historien om de fattiga norrländska arbetare som luras att emigrera till Brasilien med falska utfästelser om att få egen jord att bruka i det varma och bördiga landet, men som väl där drabbas av malaria och andra tropiska sjukdomar varav de flesta dör. Denna saga, liksom de två föregående, tar upp verkliga samhälleliga problem och sociala orättvisor. Den sista sagan, Möte med Spanjorskan, skiljer sig drastiskt från de tidigare sagorna. Här har Olof hunnit bli vuxen och “sagotiden var slut”5, istället hämtas stoffet från den etablerade 2 Johnson, 1937 s. 150 3 Johnson, Eyvind, “Optimism - eller vad?”, Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor. Saml. 13, (Uppsala 1932), s. 276 4 Johnson, Eyvind, Romanen om Olof, (Stockholm 1992) s. 187 5 Johnson, 1992 7 litteraturen. Sagan är ett resultat av Olofs feberdrömmar då han ligger sjuk i spanska sjukan, och formen är, ungefär som i Strindbergs Ett Drömspel (1901), lik en dröm; osammanhängande men med en slags illusion av logisk ordning. Olofs förälskelse Olivia, som i sagan blir Spanjorskan, dyker upp i flera vitt skilda gestalter. Stilen förändras genom sagan; det är en lek med stilar och former hämtade från olika stora verk ur den litterära kanon. 8 Sagobegreppet Sagobegreppet har en vid och diffus innebörd. Som genre sträcker sig sagan från folkdiktningen till H. C. Andersen, och som litterär form har den använts i så skilda verk som Shakespeares En midsommarnattsdröm och Pär Lagerkvists Onda sagor (1924). Sagan kopplar även samman olika kulturer och deras respektive litterära kanon (ett välkänt exempel på utomeuropeiska sagor är Tusen och en natt). Den litteraturvetenskapliga forskning som gjorts om sagan är sällan ense om vad som egentligen avses med en saga. Boel Westin redogör i boken Strindberg, sagan och skriften6 för “sagoforskningens avsaknad av en gemensam begreppsmässig grund”7, men ger en generell definition av begreppet saga: “Sagor är berättelser som gör anspråk på att förmedla ett uppdiktat, och framför allt osannolikt innehåll. De är förbundna med det vi kan kalla fantasier, eftersom de berättar om händelser som kan uppfattas som overkliga eller mindre sannolika”.8 Såväl den litterära som den antropologiska sagoforskningen intresserar sig ofta för sagans nära förbindelse med dess muntliga ursprung och folkdiktningen. Under 1800-talet hade man generellt sett en romantisk syn på sagan som ett ursprungligt berättande, en kvarleva från människans tidigare kulturella stadier. På så sätt förklarade man även att märkliga, övernaturliga fenomen aldrig ifrågasätts i sagorna, utan beskrivs som något självklart; sagorna härstammar från en tid då människor var så pass ociviliserade att de kunde tro på sådant som vi idag ser som irrationellt. Man såg ett högt värde i denna urdiktning, och det var viktigt att förvalta gamla sagor (och annan folkdiktning) som ett minne av en “förgången, gyllene tidsålder”9. Man skiljer ofta på “folksagor”, dvs. folkets muntligt berättade sagor, och “konstsagor”, dvs. författarnas litterära, konstnärligt återberättade sagor. Det har länge funnits en syn på den muntliga diktningen som den renare diktningen, i kontrast till konstsagorna som genom författarens medvetna skapande har kommit bort från det äkta, obefläckade ursprunget.10 Denna syn på folkdiktningen har delvis format de litterära sagorna, menar Westin. Flera sagoförfattare (däribland bröderna Grimm) sökte fånga det ursprungliga berättandet när de tog sig an att förvalta folkets diktning i litteraturen. Därför har den litterära sagan ofta tydliga spår efter ett muntligt berättande; till exempel är det inte ovanligt med upprepningar, och sagan i sig bygger på “en viss regelmässighet som på folkdiktens sätt är repetitiv.”11 Westin menar även att sagan karaktäriseras av berättandet, alltså hur händelseförloppet berättas. Det finns i sagan en “akt av 6 Westin, Boel, Strindberg, sagan och skriften (Eslöv 1998) 7 Ibid. s. 36 8 Ibid. s. 26 9 Ibid. s. 28 10 Ibid. s. 30 11 Ibid. s. 31 9 muntlighet i berättandet som aktivitet”.12 Ett exempel på detta är den i sagor vanligt förekommande implicita berättaren. Denna romantiska föreställning om folkdiktningen hör inte bara 1800-talet och den romantiska epoken till. Westin pekar på litteraturhistorikern André Jolles bok om olika former av muntligt berättande (Einfache Formen - Legende, Sage...13, som utkom 1930), där Jolles gör en polarisering mellan det muntliga och skriftliga berättandet. Han anser att det muntliga berättandet är en genuin, enkel och spontan diktning, till skillnad från det skriftliga berättandet som blir tillgjort. Eyvind Johnson verkar också dela romantikernas syn på folkdiktningen. Han skriver i ett brev till Gustav Hedenvind-Eriksson: “Sagan är ju den renaste dikten, den ursprungligaste och av all dikt står den väl trots allt verkligheten närmast, därför att den direkt föds ur den och inte behöver avlägga akademiska prov, för att kunna få rättighet att leva.”14 Sagan kan lätt förväxlas med sägnen, särskilt som det råder meningsskiljaktighet kring innebörden av sagobegreppet. Westin redogör för den “klassiska” skillnaden mellan sagan och sägnen, och påstår att Jacob Grimm var den som skapade gränser som skiljer de två begreppen åt.15 Jacob Grimm menar att “sagan är mera poetisk, sägnen är mera historisk”16. Sägnen är mer verklighetsförankrad, och berättar om företeelser ur det verkliga livet. Sägnen berättar även ofta om något välkänt, till exempel en berömd person eller en faktisk plats. Sagan, däremot, “ger uttryck för en flykt från verkligheten”17. Sagan är inte bunden till någon specifik tid eller plats (betänk de vanligen inledande orden “det var en gång”) och är inte verklighetstrogen, utan bygger till stor del på fantasi. Samtliga av sagorna i Romanen om Olof knyter på ett eller annat sätt an till verkliga fenomen, platser och personer, och närmar sig därav sägnen. Dock är det mer lämpligt att placera dem inom sagogenren, eftersom det är just en sorts verklighetsflykt som Johnson ger uttryck för. Johnson har använt sig av sagoformen för att genom en omväg i fantasin och det overkliga, komma närmare en inre verklighet, eller kärnan av verkligheten, och öka läsarens förståelse för denna verklighet. Verklighetsflykten blir hos Johnson ett sätt att komma närmare sanningen. Detta ska jag i följande kapitel redogöra för. 12 Ibid. s. 31 13 Jolles, André, Einfache Formen: Legende, Sage, Mythe, Rätsel, Spruch, Kasus, Memorabile, Märchen, Witz (Halle 1930) 14 Forslund, Lotta, Eyvind Johnson och sagan, (kanditatuppsats i litteraturvetenskap, Stockholms universitet 1983) s. 25. Forslund citerar här ett brev från Eyvind Johnson till Gustav Hedenvind-Eriksson, 18/12 1929 15 Westin, 1998 s. 35 16 Ibid. s. 35, översättning av Grimms ord: “Das Märchen ist poetischer, die Sage historischer”. 17 Ibid. s. 35 1 0 Sagorna i Romanen om Olof Johnson som sagans förvaltare Eyvind Johnson har i flera verk utöver Romanen om Olof använt sig av sagoformen, men det är i just Romanen om Olof som Johnson för första gången låter sagorna utgöra självständiga berättelser inom ett verk. Romanen om Olof är i övrigt skriven efter den litterära realismens regler, vilket gör att sagorna ter sig särskilt märkliga för läsaren. Sagorna blev omdiskuterade av kritiker, och några såg dem som onödiga eller olämpliga i en så realistisk, självbiografisk roman. Johnson känner sig nödsakad att ge kritiker och läsare en ingående förklaring till dessa sagor; detta gör han i artikeln “Om verkligheten i en roman”. Johnson menar att sagorna inte, som han först hade tänkt sig, finns där som motvikt till den “alltför stränga realism” som genomsyrar romanen, utan att de faktiskt är “på sitt sätt det mest realistiska i boken”.18 Han fortsätter: “De återger nämligen delvis och så nära som möjligt de skiftande känslolägen, huvudpersonen år efter år befinner sig i, på ett tydligare sätt än många försök till realistisk beskrivning som finns i de andra kapitlen”.19 Detta återknyter till Johnsons romantiska syn på sagan som “den renaste dikten”. Sagan står enligt detta synsätt verkligheten närmare på grund av dess nära relation till den muntliga, folkliga traditionen, men Johnson drar detta resonemang ett steg längre; hos honom blir sagan en friare uttrycksform, obefläckad av den konstnärligt litterära traditionens regler och krav. Denna fria form tillåter Johnson att uttrycka sig oförfalskat. I enlighet med denna uppfattning blir Johnsons skildring av verkligheten, i likhet med folkdiktningen i sig, mer äkta. Den verklighet som Johnson skildrar i Romanen om Olof är förstås sin ungdoms proletära Norrland. Han varnar dock läsaren för att se romansviten som en renodlad självbiografi, och menar att en “rent självbiografisk roman” är “en omöjlighet”.20 Den Eyind Johnson som skriver Romanen om Olof har genomgått drastiska förändringar sedan han som 19-åring lämnade Norrbotten; han har en mängd resor och ett flerårigt författarskap bakom sig, och tillhör de intellektuella kretsarna i Stockholm. Johnson förklarar problematiken i att skriva självbiografiskt: “En författare kan visserligen berätta om vad som har hänt honom eller henne här i livet och minnas händelserna i deras följd och komma ihåg tankar och repliker så som de verkligen tänkts eller uttalats. /.../ Men författaren kan inte göra detta utan att vara den person eller låt oss säga personlighet han eller hon är; och denna personlighet är bildad av det upplevda och fanns inte till när det berättade upplevdes, varför författaren alldeles säkert måste uppfatta det förflutna på ett annat sätt - kanske konstnärligare - än det yngre jag som verkligen upplevde det.”21 18 Johnson, 1937, s. 150 19 Ibid. 20 Ibid. s. 143 21 Ibid. s. 143 f.