Antony Beevor Andra världskriget: Del 2 Översatt av Kjell Waltman HISTORISKA MEDIA Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund [email protected] www.historiskamedia.se Originalets titel: The Second World War © Antony Beevor 2012 © Den svenska utgåvan: Historiska Media 2012 Översättning: Kjell Waltman Faktagranskning av den svenska utgåvan: Richard Areschoug och Lennart Westberg Omslag: Jacob Wiberg/Steve Marking Omslagsbild: www.humanrecord.com Tryckt utgåva ISBN 978-91-86297-99-2 E-bok ISBN 978-91-7545-140-4 Innehåll 27. Casablanca, Charkov och Tunis 28. Europa bakom taggtråd 29. Slaget om Atlanten och den strategiska bomboffensiven 30. Stillahavsområdet, Kina och Burma 31. Slaget vid Kursk 32. Från Sicilien till Apenninska halvön 33. Ukraina och Teherankonferensen 34. Shoah genom gas 35. Italien – den allt annat än mjuka buken 36. Den sovjetiska våroffensiven 37. Stilla havet, Kina och Burma 38. En förväntansfull vår 39. Operation Bagration och Normandie 40. Berlin, Warszawa och Paris 41. Ichigooffensiven och Leyte 42. Fåfänga förhoppningar 43. Ardennerna och Athen 44. Från Wisła till Oder 45. Filippinerna, Iwo Jima, Okinawa och bombningarna av Tokyo 46. Jalta, Dresden, Königsberg 47. Amerikanerna vid Elbe 48. Berlinoperationen 49. De dödas städer 50. Atombomberna och betvingandet av Japan Författarens tack Förteckning över bilder och kartor Källor Noter 27 Casablanca, Charkov och Tunis DECEMBER 1942 TILL MAJ 1943 Under december 1942, medan första armén under generallöjtnant Kenneth Anderson kämpade sig fram i Tunisiens regnpiskade berg, underlät Montgomery att låta åttonde armén följa upp Rommels retirerande pansararmé med en framstöt. Montgomery var rädd för att göra något som kunde skada bilden av honom själv som garant för segern och ville därför inte åka på stryk i ett av de plötsliga motanfall som den tyska armén var mästare i. Många regementen var dessutom nöjda med att låta ”andra jäklar ta hand om jakten”, som chefen för pansarregementet ”Sherwood Rangers Yeomanry” uttryckte det.1 De tyckte att de hade gjort sitt och föredrog att koncentrera sig på bytet, till exempel parabellumpistoler, sprit, cigarrer och choklad som tagits från övergivna tyska fordon. Montgomery gjorde kanske rätt i att erkänna att den brittiska armén ännu inte var redo att mäta sig med tyskarna i ett manöverkrig, men hans fördomar mot kavalleriet bidrog till att befästa hans överdrivet försiktiga sätt att genomföra operationerna. Endast pansarbilsregementena – ”11th Hussars” och ”Royal Dragoons” – befann sig tillräckligt långt fram för att kunna genomföra konsekventa störningsanfall mot de retirerande tyskarna. Trots att Rommels styrkor vid det laget hade decimerats till omkring femtiotusen man och mindre än en bataljon stridsvagnar fick Montgomerys ovilja att ta risker honom att i ett läge överväga att överlämna både Tripoli och Tunis åt Anderson och första armén. Denna självgodhet återspeglades längre ned i hierarkin. ”Vi hade alla sett att fienden var så desorganiserad att det verkade omöjligt att han skulle kunna omorganisera tillräckligt för att kunna ställa till med problem”, skrev den brittiske diktaren Keith Douglas, som var löjtnant i ”Sherwood Rangers Yeomanry”. ”När vi fick höra talas om landstigningarna i Nordafrika var det ytterst få som förväntade sig mer än ytterligare några veckors upprensningar innan fälttåget i Afrika var över.”2 Desert Air Force i Egypten hade kritiserats för sin oförmåga att lamslå Rommels pansarförband när de retirerade genom Halfayapasset tillbaka in i Libyen. Men flygstridskrafterna hade hindrats av att det tog så lång tid att föra fram bränsle och förnödenheter till deras framskjutna flygfält. Generalmajor Coningham vände sig till amerikanerna för att få hjälp, och generalmajor Brereton och nionde flygarmén ordnade en luftbro för att forsla bränsle till fronten. Rommel, som nu var övertygad om att kriget i Nordafrika var förlorat, upprättade en försvarslinje vid Marsa al-Burayqa strax öster om al-Agheila vid Sirtebukten, där han i februari 1942 hade inlett sitt ökenfälttåg. Den 14 januari 1943 kom Roosevelt fram till Casablanca, utmattad efter den fem dagar långa resan från Förenta staterna. Samma kväll träffades han och Churchill i Anfa, och följande dag samlades de allierades överkommando (Combined Chiefs of Staff) för att lyssna till Eisenhowers rapport om fälttåget i Nordafrika. Eisenhower var märkbart nervös. Han hade haft influensa, vilket inte hade underlättats av hans omåttliga konsumtion av Camel-cigaretter, och han led av mycket högt blodtryck. Det improviserade anfallet mot Tunis hade misslyckats. Anderson hade visserligen vägrat att dra samman sina redan svaga styrkor, men Eisenhower skyllde ändå inte på honom utan på regnet, lervällingen och samarbetssvårigheterna med fransmännen. Eisenhower erkände också det kaos som rådde i underhållsledningen och som hans stabschef Walter Bedell Smith försökte reda ut. Eisenhower drog sedan upp riktlinjerna för sin plan att låta en division ur II. armékåren, som stod under befäl av generalmajor Lloyd Fredendall, göra en framstöt till Sfax vid Gabèsbukten. General Brooke sköt planen i göra en framstöt till Sfax vid Gabèsbukten. General Brooke sköt planen i sank på sitt typiskt skarpa sätt. Han påpekade att anfallsstyrkan skulle krossas mellan Rommels retirerande styrkor och den så kallade femte pansararmén under generalöverste Hans-Jürgen von Arnim i Tunis. Den framåtböjde Brooke såg med sina halvslutna ögon, sitt magra ansikte och sin näbbliknande näsa ut som en korsning mellan en rovfågel och en ödla, särskilt när han slickade sig om läpparna. Den djupt skakade Eisenhower erbjöd sig att ompröva planen och lämnade rummet. Casablancakonferensen var inte Eisenhowers mest lysande stund, och han erkände för Patton att han fruktade att han skulle få sparken. Dessutom läxade general Marshall upp honom beträffande de amerikanska soldaternas dåliga disciplin och de kaotiska förhållandena bakom linjerna. De eleganta och välklädda soldaterna i Pattons armékår gjorde däremot stort intryck på alla i Casablanca, vilket han också hade försäkrat sig om att de skulle göra. Konferensens huvuduppgift var att fastställa en strategi. Amiral King stack inte under stol med sin övertygelse att de allierade borde sätta in alla sina resurser mot Japan i Stilla havet. Han var lidelsefullt emot linjen med ”bindande operationer” i Fjärran Östern. Och amerikanerna var betydligt mer intresserade av att stödja Chiang Kai-sheks nationalister än vad britterna var. General Brooke var emellertid fast besluten att nå total enighet när det gällde att avsluta kriget i Nordafrika och sedan invadera Sicilien. Marshalls bristande strategiska förståelse fick Brooke att misströsta. Marshall klamrade sig fortfarande fast vid tanken på en invasion över Engelska kanalen 1943, trots att det stod klart att den amerikanska armén var långt ifrån redo att ta sig an de fyrtiofyra tyska divisionerna i Frankrike och att de allierade fortfarande saknade det tonnage och de landstigningsfarkoster som behövdes. Marshall tvingades ge med sig. Tack vare väl utfört stabsarbete hade britterna alla siffror på sina fem fingrar. Det hade inte amerikanerna. Brooke ansåg att Marshall var en lysande organisatör av den amerikanska krigsmakten men att denne inte visste vad han skulle göra med den. När Brooke väl hade lyckats övertala amerikanerna att överge tanken på en invasion av Frankrike och därigenom gjort dem osäkra på vad de skulle göra i stället fick han dem till slut över på sin sida. Han var också tvungen att vinna en seger över den brittiska planeringsstaben, som ville invadera Sardinien i stället för Sicilien. Till sist – den 18 januari – lyckades Brooke med hjälp av fältmarskalk John Dill, som var premiärministerns representant i Combined Chiefs of Staff i Washington, och general Charles Portal, som var chef för RAF, övertala amerikanerna att gå med på deras strategi i Medelhavet och godkänna operation Husky, invasionen av Sicilien. Brigadgeneral Albert C. Wedemeyer – en planerare på amerikanska krigsdepartementet som djupt misstrodde britterna – tvingades efteråt erkänna att ”vi kom, vi lyssnade och vi besegrades”.3 Casablancakonferensen utgjorde det brittiska inflytandets höjdpunkt. Under Anfakonferensen lärde britterna och amerikanerna känna varandra bättre, men det var inte alltid de beundrade varandra. General Alan Brooke var enligt den överlägsne Patton ”bara en kamrer”.4 Brookes analys av Patton låg betydligt närmare sanningen. Han beskrev honom som ”en stilig, tapper, vild och obalanserad ledare, lämplig för operationer som kräver stötförmåga och drivkraft men vilsekommen i varje operation som kräver skicklighet och omdöme”.5 Det enda som britter och amerikaner var ense om var att general Mark Clark bara var intresserad av general Mark Clark. Eisenhower kom bra överens med amiral Cunningham och generallöjtnant Arthur Tedder, som senare skulle komma att bli hans ställföreträdare. I amerikanska ögon vek sig dock Eisenhower alldeles för mycket för att tillmötesgå britterna på krigsskådeplatsen. General Harold Alexander utsågs till chef för samtliga markstyrkor under hans överbefäl. Till en början hyste Patton faktiskt en viss beundran för Alexander, men han blev irriterad över vad han ansåg vara en nedvärdering av den amerikanska armén. Det dröjde inte länge förrän han i sin dagbok skrev att ”Ike är mer brittisk än britterna och är som vax i deras händer”.6 Men inte ens Eisenhower var förtjust i tanken på att behöva arbeta med en brittisk politisk rådgivare i form av Harold Macmillan. Denne var fast besluten att stödja de Gaulle, och efter lönnmordet på Darlan kunde varken Eisenhower eller Roosevelt längre göra mycket för att utesluta honom. Eisenhower fruktade dessutom att Macmillans ministerstatus och nära band till Churchill skulle få honom att lägga sig i befälsordningen. Macmillan hade dock inte minsta avsikt att hävda sin rang. Han insåg att amerikanerna snart skulle ha nästan total makt inom alliansen, så han föredrog en mer raffinerad taktik. Macmillan föll tillbaka på sin klassiska skolning och jämförde amerikanerna med romarna, och han ansåg att det bästa sättet för Storbritannien att hantera sin mäktigare bundsförvant var att anta samma roll som ”de grekiska slavarna [vilka] skötte kejsar Claudius operationer”.7 Eisenhower kände sig fortfarande illa tilltygad av den amerikanska och brittiska pressens reaktion på Darlan-uppgörelsen. ”Jag är en korsning mellan en före detta soldat, en pseudostatsman, en amatörpolitiker och en skurkaktig diplomat”, skrev han till en vän. Efter att ha begravt sig i detaljer inom vartenda område vältrade han över såväl hela det politiska ansvaret som många andra problem på Bedell Smith, en börda som inte precis gjorde dennes magsår bättre. Men Bedell Smith, som var känd för att vara syrlig mot amerikanska officerare, kom riktigt bra överens med britterna och fransmännen.8 Det verkligt påfallande problemet i Nordafrika var vilken roll general Charles de Gaulle skulle spela, något som Churchill och Roosevelt gjorde ett försök att lösa i Casablanca. Roosevelt hade inte förlorat något av sin misstro mot de Gaulle, men på Churchills enträgna begäran ordnade man ett möte mellan Giraud och de Gaulle och övertalade dem att skaka hand. Den amerikanske presidenten hade bekymmerslöst lovat Giraud vapen och materiel till elva franska divisioner utan att först höra sig för om detta verkligen var genomförbart. de Gaulle, som till en början hade vägrat hörsamma kallelsen till Casablanca, nöjde sig emellertid med att lämna Giraud som överbefälhavare för de franska styrkorna i Nordafrika, förutsatt att han själv fick den politiska ledningen. För detta skulle han tvingas vänta lite längre. Han insåg att den maktförändringen inte borde bli alltför svår. Den tappre ”tennsoldaten” var ingen match för den mest beslutsamme av politiska fältherrar. När den genanta charaden där de båda franska generalerna motvilligt skakade hand hade upprepats inför fotograferna tillkännagav president Roosevelt att de allierade tänkte få till stånd en ovillkorlig kapitulation från både Tyskland och Japan. Churchill uppgav sedan att Storbritannien helt instämde i detta, trots att han var fullkomligt överraskad av att Roosevelt hade bestämt sig för att offentliggöra det hela. Enligt hans uppfattning hade man inte till fullo tänkt igenom följderna, även om han i förväg hade fått krigskabinettet att gå med på detta. Likväl hade detta tillkännagivande, som i viss mån bidrog till att lugna den misstänksamme Stalin, förmodligen ingen större betydelse för krigsutgången. Både den nazistiska och den japanska ledningen tänkte strida till det bittra slutet. Det andra viktiga beslutet som var avsett att skynda på resultatet gällde intensifieringen av den strategiska