MAGNUS BÄRTÅS & FREDRIK EKMAN ALLA MONSTER MÅSTE DÖ GRUPPRESA TILL NORDKOREA ETT REPORTAGE ALBERT BONNIERS FÖRLAG Everything starts from the individual – the body's pleasures and pains. If you don't see that, you misunderstand history. MOURID BARGHOUTI Vad i all sin dar! sa kejsaren. Näktergalen, den känner jag ju inte alls till! Finns det en sådan fågel i mitt kejsardöme och till på köpet i min egen trädgård? Jag vill att den ska komma hit och sjunga för mig. Näktergalen, H.C. ANDERSEN Prolog: 1978 Det är sen eftermiddag i Hongkong i januari. Den sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun-hee vandrar på strandpromenaden i Repulse Bay, ett exklusivt hotellområde i södra delen av Hongkong. Området domineras av en lång strand med guldfärgad sand. Repulse Bay drar till sig kapitalstarka investerare, affärsmän från hela världen som vill ha en del av Hongkongs explosiva expansion. Filmindustrin blomstrar med kantonesiska actionfilmer och Hongkong har gått in i tvåldern. Två små pojkar har kastat sig ut från sjunde våningen i en skyskrapa i Kowloon City efter att ha sett den japanska superhjälteserien Ultraman. De var övertygade om att de skulle glida fram över stadslandskapet som Ultraman i sin röd-och silverfärgade dräkt. Choi Eun-hee, eller Madame Choi som hon kallas, är en legend i Sydkorea. Under sin karriär har hon växlat mellan rollen som dygdig hemmafru, vän prinsessa och prostituerad i de amerikanska militärbasernas baracker. Som en av de första kvinnliga regissörerna är hon en pionjär inom den sydkoreanska filmen. Inspirerade av Hollywoods studiosystem byggde hon tillsammans med sin make, regissören Shin Sang-ok, upp ett filmbolag. Shin Films gjorde allt från melodramer, kostymfilmer, skräckfilmer, krigsfilmer och musikaler till vilda östernfilmer, så kallade Manchurian Westerns. Bolaget hade under sin storhetstid trehundra anställda, ateljéer, rekvisitaförråd, tryckeri och egna biografer. Nu är Choi Eun-hee på väg till ett affärsmöte med en mr Wang på Hong Kong Kumjang Film. De ska diskutera filmprojekt och dessutom har mr Wang utlovat finansiellt stöd till den filmskola i Sydkorea där hon är rektor. Presidenten i Sydkorea vid denna tid, general Park Chung-hee, har kommit till makten genom en militärkupp 1961 och hålls under armarna av USA. Den hårdhudade Park har utsett sig själv till president på livstid. 1974 försökte en Nordkoreasympatisör mörda honom under ett tal. Mannen hann skjuta ett antal skott innan han övermannades. Kulorna missade Park, men en av dem träffade hustrun som döende bars av scenen. General Park fortsatte lugnt sitt tal när det värsta tumultet lagt sig. Parks kyla och hårdhet är omtalad men han är svag för melodramer. Han rördes till tårar över Shins och Madames film Det evigt grönskande trädet samma år han kom till makten, och utnämnde den till ett filmiskt nationalepos. När Shin Films spelade in ett kostymdrama 1969 var general Park så ivrig att få se resultaten att han beordrade att de nyframkallade negativen skulle köras direkt till Blå huset – presidentpalatset i Seoul. Under en kort tid blev filmparet gäster i palatset. Shin spelade kort med diktatorn. Nu, 1978, är allt annorlunda. Dagarna med kortspelande i presidentpalatset i Seoul ter sig avlägsna för Madame Choi. General Park befinner sig på höjden av sin maktfullkomlighet och Sydkorea har blivit ett kommandosamhälle. Inga filmskapare bjuds in till Blå huset, inget kritiskt får yppas. En byggjobbare i Seoul har just dömts till ett halvårs fängelse för att ha hävdat att de största pumporna finns i Nordkorea. Han dömdes för att ha prisat fiendemakten. När han i domstolen stod på sig och sa ”Alla vet ju att det är så …” avbröts han av domaren som meddelade: ”Ert brott är att ni har sagt det på allmän plats.” Samma sak kan hända den som samlar på sovjetiska frimärken, då det skulle kunna tyda på kommunistiska sympatier. Kyrkomän och intellektuella sätts i husarrest för minsta antydan till protest mot regimen, långhåriga studenter fångas in på gatorna och släpas till polisstationerna för tvångsklippning. Reflexmässigt angriper polisen varje folksamling som kan tyckas oppositionell. När en grupp studenter samlas i centrala Seoul och delar ut flygblad är ett stort polisuppbåd genast på plats och låter batongerna vina. Poliserna ser inte att flygbladen bara är blanka papper. Madame Choi har haft svårt att få till stånd mötet med mr Wang och hon förstår inte varför. Han har ju tidigare varit så enträgen. Han har skickat manus som han vill att hon ska ta sig an som regissör, han har föreslagit roller i Hongkongfilmer och han har personligen uppvaktat henne på filmskolan. Madame är smickrad, men aningen brydd. Hon är femtio år. Hon gör sig inga illusioner, hennes storhetstid är över. Hongkong har massor av unga lovande regissörer, varför vill mr Wang ha just henne? Filmskolan ger inga pengar, men kostar desto mer. Hon gör roller i dramaserier i sydkoreansk tv, men ekonomin är pressad. Man får ta de chanser man får. För första gången i sitt liv har hon rest utanför Korea. Shin Films har ett kontor i Hongkong. Kim Guh-wha, en anställd på kontoret, har förbarmat sig över henne under den tid som hon har tillbringat i väntan på mr Wang. Han har introducerat henne för en bekant, Lee Sang-hee, även hon koreanska, och tillsammans har de slagit ihjäl tiden med shopping, även hon koreanska, och tillsammans har de slagit ihjäl tiden med shopping, luncher och utflykter. Alltid i sällskap med Lees sjuåriga dotter. Även nu har hon sällskap av Lee och dottern, därför promenerar de i maklig takt. De passerar Repulse Bay Hotel, ett flott ställe i brittisk kolonialstil. Efter tio dagar i Hongkong är Madame trött på intrycken och trött på att vänta, hon vill tillbaka till filmskolan. Hon kan inte ta in den behagliga eftermiddagen där enstaka människor vandrar utmed sandstranden. Det är ingen kall vinter, men Hongkongborna är påbyltade med kläder. Hon skilde sig från Shin efter ett tjugotreårigt äktenskap. De hade levt för filmen, de hade arbetat dag och natt. Och de föll i onåd hos makten sedan general Park fått för sig att Shin konspirerade mot honom. De fick yrkesförbud, det var ett oerhört slag. Segelbåtar och motorbåtar ligger förtöjda vid bryggor som sticker ut från sandstranden. När de passerar en av bryggorna blir de tilltalade av några bekanta till Lee. Männen erbjuder sig att skjutsa dem med sin motorbåt till Kumjang Film, på så vis kan de tjäna några minuter. Madame antar att männen är Hongkongkineser. Hon lägger märke till deras långa, stylade hår, sådana frisyrer som hippa Hongkongkineser har. De kliver ombord och båten lämnar stranden. Men båten styr rakt ut mot öppna havet. Madame blir orolig. Hon vänder sig till Lee och frågar vad som händer. Lee svarar inte, hon tar lugnt upp en cigarett och tänder den, sedan tar hon upp en till och överräcker den till Madame. En av männen kommer fram till Madame. På knagglig koreanska förklarar han att han också är en ”Joseon-människa”, vilket betyder av koreanskt ursprung. ”Vart är vi på väg?” frågar Madame. ”Till general Kim Il Sungs stora famn”, svarar mannen. I det ögonblicket förstår hon vad som sker. Hjärtat dunkar hastigt, blodet försvinner från huvudet, hon svimmar. När hon kommer till sans inser hon att man surrat hennes armar intill kroppen. Man är på väg att bära ombord henne på en större båt, ett lastfartyg. Hon placeras i kaptenshytten på det ödsliga fartyget. Madame skriker att hon har en familj att ta hand om, hon dunkar sitt huvud i väggen tills man sätter en spruta i hennes arm. När hon vaknar är de ute på öppet hav, båten kränger av vågorna. Hon hör Lees skrik och gråt någonstans på båten. Lee hade lett Madame rakt in i fällan men inte räknat med att själv bli bortförd tillsammans med sin dotter. Efter åtta dagar till sjöss anländer de till den nordkoreanska hamnstaden Nampo. Madame kliver villrådigt uppför trappan till kajen och ser sig omkring. Två funktionärer i halsduk och paletå väntar på henne. Den ene ler förbindligt. En fotograf knäpper en bild som hon kommer att bära med sig. Hon har svarta solglasögon och trenchcoat med uppfälld krage. Hon håller ena handen för munnen, den andra håller ihop kappan över bröstet. Det är den 22 januari 1978 klockan fyra på eftermiddagen, en kylig dag. En svart limousin står parkerad på kajen. Bildörren öppnas och en kortvuxen man kliver ur. Han har egendomlig frisyr och barnsligt ansikte, han ler förväntansfullt och säger: ”Tack för att ni kom, Madame Choi. Det är jag som är Kim Jong Il.” Den kortvuxne är Kim Il Sungs son, chef för Propaganda-och agitationsbyrån i Nordkorea. Han har vid denna tid en mängd poster inom kommunistpartiets centralkommitté och kallas redan ”Den käre ledaren” och ”Den intelligente ledaren”. Det råder ingen tvekan om att han är favoritsonen. Madame Choi bjuds att slå sig ner i baksätet på hans limousine. På väg till Pyongyang ger han en spontan guidning och pekar ut märkvärdigheterna. Faderns jättelika porträtt pryder byggnaderna och propagandaministern är lycklig som en segerherre på triumffärd in i huvudstaden. Sedan ger de sig ut på landsbygden. Byarna ser ödsliga ut. Efter att ha passerat fruktodlingar och en skjutbana kommer man fram till en av Kim Jong Ils privata bostäder, en lyxig villa inhägnad av ett högt stängsel. Hon får lämna ifrån sig pass och id-kort. * Första dagen i fångenskap i Nordkorea vaknar Choi Eunhee upp med blommor från Kim Jong Il. En doktor, samma doktor som var med på lastbåten, kommer för att kontrollera hennes hälsa. Han ger henne vitamininjektioner. Hon kläs i den traditionella dräkten hanbok och fotograferas. Hanbok är den koreanska motsvarigheten till kimono, men mindre raffinerad, ofta i färgstarka silkestyger. Hanbok gömmer de kvinnliga formerna och får kvinnan som bär den att utstråla dygdighet. Kim Jong Il ser till att bilderna skickas till fadern, president Kim Il Sung, som låter hälsa att hon har skönheten i behåll och fortfarande klär väl i joseonot, som är det nordkoreanska ordet för hanbok. Choi Eun-hee vet inte varför hon förts till Nordkorea och av Kim Jong Il får hon inga förklaringar. Efter sex dagar ordnar han en välkomstmiddag. Propagandaministern är på gott humör och pratar oavbrutet. När han tilltalar sina Propagandaministern är på gott humör och pratar oavbrutet. När han tilltalar sina underlydande far de upp mitt i en tugga som om de fått en stöt av stolsitsen. ”Nå Madame Choi, vad tycker ni om min uppenbarelse?” frågar han. ”En liten, knubbig dvärg, inte sant?” Han skrattar, sällskapet vågar falla in i skrattet och Madame kan inte heller låta bli att skratta. Hon ser annars inte till honom så mycket. Som producent är han upptagen med planeringen av den första delen av en tv-serie för den nordkoreanska statstelevisionen, där ytterligare nitton delar ska göras under de närmaste tre åren. Namnlösa hjältar kommer att bli en omåttligt populär serie om nordkoreanska spionoperationer i Seoul under Koreakriget. Madames exmake, regissören Shin Sang-ok, försöker vid denna tid etablera sig i USA efter att ha sett sitt livsverk raseras av general Park. I USA får han veta att exhustrun är spårlöst försvunnen efter resan till Hongkong. För att få hjälp i sökandet kontaktar han den sydkoreanske före detta CIA-chefen, som befinner sig i exil i USA. Som så många andra har han hamnat i onåd hos diktatorn Park. Shin fyller i sina ansökningar om permanent uppehållstillstånd i USA och beger sig till Hongkong. I Sydkorea har medierna och polisen enats om att det är regissören själv som ligger bakom exhustruns försvinnande och i Hongkong får han genast de sydkoreanska myndigheterna efter sig. Men han luras också in i en fälla, sex månader efter Choi Eunhees försvinnande. Händelserna upprepar sig: under förespegling av ett möte med framtida finansiärer kidnappas Shin av Kim Jong Ils agenter i Hongkong och sätts på en båt till Nordkorea. * 1978 är året då Nordkorea storslaget firar trettioårsdagen av landets grundande. I Sverige firar Bo Cavefors förlag i Malmö genom att ge ut Om juche i vår revolution, en röd, bibelliknande bok som består av en samling tal av president Kim Il Sung. ”Vi måste fortsätta att hålla fast vid den linje som redan framlagts av partiet, linjen att beväpna folket, att förvandla hela landet till en fästning”, skriver ledaren. Drygt ett år tidigare har diplomater vid den nordkoreanska ambassaden i Stockholm blivit utvisade ur Sverige. Man ertappade dem med sprit-och haschsmuggling i stor skala. På en bild i Dagens Nyheter sågs en kvinnlig polis hålla upp en beslagtagen magnumflaska Dewars White Label i serveringsvagga. Det var antagligen inte för egen vinning diplomaterna hade ägnat sig åt smuggling. Smuggelpengarna användes för att köpa helsidesannonser i dagspressen. Det var enda sättet att få Kim Il Sungs propagandatal i tryck i de större tidningarna i västvärlden. Talen var kostsamma att publicera – ordrika, svulstiga och omständliga. Tidigare hade man med mer eller mindre förtäckta hot försökt förmå redaktörer att ta in talen som ”nyheter”. Man hade gjort personliga besök på tidningarna, men redaktörerna hade varit kallsinniga.