Carlsson: H.-K. Rönblom 1 H.-K. Rönblom – mellan realism och parodi Ulf Carlsson När tidningsmannen Hans-Kristian Rönblom publicerade sin första deckare, Död bland de döda, 1954, var han redan 53 år gammal. Bakom sig hade han en doktorsavhandling i stats- vetenskap och en rad uppdrag på liberala tidningar, senast på Aftonbladet där han vid denna tid var politisk redaktör. Hans debutroman bemöttes genomgående med lovord av kritikerna, inte minst för dess stilistiska värden.1 Rönblom skulle hinna med ytterligare nio kriminalromaner före sin död 1965: Höstvind och djupa vatten, 1955, Skratta, Pajazzo, 1956, Döden i grytan, 1957, Tala om rep, 1958, Senatorn kommer tillbaka, 1959, Krans åt den sköna, 1960, Död men obegråten, 1961, Bok över obefintliga, 1962, och Mannen som höll sig undan, 1964. Min artikel berör samtliga dessa böcker men uppmärksammar främst Skratta, Pajazzo, där den spänning mellan realism och parodi jag ser som kännetecknande för Rönbloms hela författarskap är sär- skilt accentuerad. Pusseldeckaren är fortfarande det helt dominerande mönstret i efterkrigstidens svenska kri- minalroman. Samtidigt modifieras modellen i dess renodlade skick av de ledande företrädarna, hos Stieg Trenter genom att den komplicerade gåtan kombineras med stämningsrik storstads- skildring, hos Maria Lang genom att genrens tidigare ointresse för psykologi vänds till freu- dianskt färgade inblickar i brottslingens själsliv, hos Vic Suneson genom en inspiration från amerikansk film noir och den framväxande polisromanen. I ett internationellt perspektiv blir förnyelsen än tydligare. Redan under mellankrigstiden utvecklades i USA den hårdkokta deckaren med Raymond Chandler som stilbildare. Dess sam- hällskritik och frekventa våldsinslag kontrasterade starkt mot pusseldeckarens snäva sociala horisont och skygghet för allt som kunde uppröra läsaren. Georges Simenon skildrade via sin kommissarie Maigret en polisiär vardaglighet där rutinarbete och kunskap om människor och miljöer spelade större roll än utredarens genialitet. Efter kriget framträder sedan en rad förfat- tare som på olika vis exemplifierar den trend Julian Symons har beskrivit som ”förändring- en mot en realistisk eller t.o.m. brutal roman om verklig kriminalitet, romanen som använder brottstemat som en metod att undersöka och beskriva människans psykologi”.2 Också H.-K. Rönbloms deckare kan uppfattas i ljuset av Symons analys av tilltagande rea- lism, i detta fall med tonvikt på samhällsbilden. Romanerna har betecknats dels som ”ett slags sociologiskt studium och dokumenterande av ett Sverige i förvandling under 50-talet”, dels som att de ”arbetar vidare på den inventering av det svenska samhället som tiotalisterna inledde några decennier tidigare”.3 Citaten signalerar en närhet till realismen som litterär tradition och det intresse för bred samhällsskildring som återfinns hos tidigare svenska författare som t.ex. Hjalmar Bergman och Birger Sjöberg. Samtidigt är ”realism” ett mångtydigt och problematiskt begrepp, som inte minst kriminalromanens teoretiker har undvikit. En del av min artikel dis- kuterar dessa frågor och i vilka avseenden Rönbloms romaner kan beskrivas som realistiska. 1 Lars Wendelius, Deckarförfattaren H.-K. Rönblom. En profilteckning, Uppsala universitet 1995, s. 14f. 2 Julian Symons, Lilla mordboken. Från detektivhistoria till kriminalroman – en historik (Bloody Murder, 1972), övers. Sune Karlsson, Berghs förlag 1979, s. 185. Symons framhäver bl.a. Patricia Highsmith, John Bingham, Ross Macdonald och Friedrich Dürrenmatt. Han skrev dessutom själv flera romaner med en tydlig ambition att skildra samtida verklighet. 3 Karl Arne Blom, ”Appendix” i Symons, Lilla mordboken, s. 314; Wendelius, Deckarförfattaren H.-K. Rönblom, s. 20. 2 HumaNetten Nr 23 Vår 2009 Mot strävan att förena pusseldeckaren med en skildring av det samtida Sverige står emeller- tid hos Rönblom en tendens till parodi av genren. Ett andra avsnitt av artikeln behandlar sådana inslag, som dessutom ofta får en metafiktionell karaktär och kastar ett ironiskt ljus över den egna framställningen. Avsnittet beskriver också Rönbloms relation till Dorothy L. Sayers, den föregångare som uppenbart varit den viktigaste inspirationen för honom och som likaledes för- såg sina romaner med parodi av lekfull eller ambivalent art. Jag diskuterar här även om förfat- tare som Sayers och Rönblom kan sägas sikta mot en höglitterär nivå, en fråga som återkommit i teoretiska texter kring genren. Artikeln avslutas sedan med ett avsnitt kring de ideologiska spänningar jag tycker mig se i Rönbloms romaner. Tilltron till den enskildes beslutsamhet och rättvisekänsla bryts där emot determinism, en upplevelse av att människan i själva verket är ofri och styrd av de starkare krafter som ryms framförallt i samhällets prägling. Två tidigare studier måste framhållas. Lars Wendelius’ Deckarförfattaren H.-K. Rönblom. En profilteckning från 1995 behandlar en rad viktiga aspekter, inte minst hur Rönblom hanterar mordgåtan som centralt motiv. Wendelius’ arbete har lagt grunden till all efterföljande forsk- ning i ämnet. Sara Kärrholms Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet, 2005, innehåller bl.a. en analys av Senatorn kommer tillbaka, där Kärrholm me- nar att Rönblom genom sin motbild av idyll, familj och kollektiv förebådade den samhällskri- tiska kriminalroman som skulle slå igenom i Sverige med Sjöwall-Wahlöö på 60-talet. 1 Skratta, Pajazzo berättar om hur ägarna av Komosse glasbruk, de tre syskonen Lesser, samlas för att avgöra brukets framtid. Direktören, Mackenzie Lesser, vill inför växande ekonomis- ka svårigheter inrikta tillverkningen mot enkelt bruksglas och dessutom sälja familjens stora bruksvilla till staten och dess vård av ungdomsbrottslingar. Systern, officersänkan Margaret, motsätter sig planerna, främst av pietet mot föräldrarna, brukets grundare. Den yngre brodern, operasångaren Augustin, ställer sig också negativ då han upplever sig kränkt av att staten i för- handlingarna skall företrädas av byrådirektören Viran Albinsson, arbetardotter från orten och trettio år tidigare Augustins fästmö under en period. Vid det första mötet mellan Viran och syskonen faller Augustin död ner sedan han avsjungit sitt gamla paradnummer, ”Skratta, Pajazzo”, och druckit ett glas sherry. Läkarna misstänker en allergisk chock, orsakad av den vitamininjektion han gett sig själv strax dessförinnan. Hu- sets betjänt, den gamle Barrman, uppfattar sig emellertid som misstänkt eftersom han serverat sherryn. Han uppsöker därför Paul Kennet, läroverkslärare men också känd som framgångsrik amatördetektiv, vilken tillfälligt vistas i Komosse tillsammans med sin syster Susanne och som nu åtar sig att undersöka fallet. Kennet träffar under historiens gång glasblåsaren Arklin, som verkar för att bruket istället skall satsa på exklusiv konstglastillverkning och som har skapat en mindre glasskulptur före- ställande just Pajazzo. Han träffar också bruksbokhållaren Karolin, Augustins son utom äk- tenskapet, som hyst förhoppningar om att via en lagändring få sin arvsrätt efter fadern erkänd. Karolin närvarade i villan vid dödsfallet och så också hans något äldre fästmö, Mary, Barrmans systerdotter som arbetar där i köket. Genom Mary får Kennet veta att flaskan med Augustins vitaminlösning försvunnit. Samtidigt med utredningen fortgår diskussionerna kring bruket, bl.a. vid Viran Albinssons möte med byborna som då visar sin rädsla för den planerade anstalten. Efterhand växer dock en Carlsson: H.-K. Rönblom 3 medvetenhet om att situationen är ohållbar. Företagets advokat, Ferenberg, anländer och hjälper fram en uppgörelse, som beseglas då de starkaste krafterna inom arbetarkollektivet uppvaktar Mackenzie med en morgontida blåskonsert på dennes födelsedag. Man enas om omläggningen till pressglas och bruksvillans försäljning mot att orten får pengar till en samlingslokal. Karolin garanteras den tjänst som bruksförvaltare han eftersträvat. Kennet, som inte avbrutit sin egen undersökning trots ägarnas hotelser, kan till sist avslöja sanningen bakom Augustins död. Mary har preparerat dennes vitaminlösning med stoff som utlöst en delvis hemlighållen allergi mot hästar. Av fruktan för att bli övergiven av sin yngre och ståndsmedvetne fästman har hon mördat för att förekomma den förändring av arvslagen som Karolin inväntar och som skulle innebära hans sociala upphöjelse. Ironiskt nog visar sig Karolin ha missförstått och överskattat vad lagändringen skulle medföra för hans del. Handlingen framskrider i ett relativt lågt tempo, utan de högdramatiska inslag som är vanliga hos t.ex. Trenter och Lang. Öppet våld förekommer egentligen bara i en av Rönbloms romaner, Död men obegråten, i ringa grad i ytterligare någon.4 Däremot används ofta s.k. cliffhangers som avslutning på kapitlen, men sådana visar sig antingen högst begränsade till sitt spännings- innehåll eller kan t.o.m. följas av en ironisk antiklimax. Istället får framställningen liv genom kombinationen av en framträdande berättarstämma och en utpräglat scenisk framställning, där personerna konfronteras med varandra i komiska eller psykologiskt laddade möten, där nya en- tréer ger rörelse och omväxling, och där dialogen ofta innehåller dråpliga poänger. Romanens inledningskapitel ger prov på Rönbloms teknik. Det har titeln ”Prolog i lantlig butik” och kan sägas följa en gammal dramatisk konvention, att orientera publiken om utgångsläget via samtal mellan ett antal bifigurer, gärna tjänstefolk. Här skapas omedelbart en spänning, då betjänten Barrman stiger in i handelsboden och menigheten där avvaktar vad hans besök kan säga om tillståndet i bruksvillan och indirekt om glasbrukets framtid. Den förtegne Barrman tillmötesgår inte ortsbornas nyfikenhet, men däremot kommer varje inköp han gör att tolkas som ett tecken, så t.ex. då han begär två burkar soppsparris: Det var något i hans ton som kom de andra att lystra. Till och med den åttaåriga flickan slutade upp att suga på sin karamell. – Gud i höjden, sade packhusfrun, två burkar soppsparris! Det räcker till bra mycket soppa, det. – En hade räckt till för direktörn och herr Karolin, sade kontoristen. Ni skall se att alla syskonen kommer hit till födelsedagskalaset. (s. 15f) Scenen återges med diverse komiska iakttagelser – ”– Råckefårt, sade handlanden på sin flytande franska och svängde med armen” (s. 14) – och kompletteras med omfattande exkur- ser, där berättaren introducerar de olika figurerna, gärna med raska sammanfattningar av deras personlighetsdrag och ställning i samhället, men också beskriver ortens mentala klimat och den sociala hierarki som råder. När Barrman utträtt och lämnat de övriga åt spekulationer kring den stundande måltiden i villan, får istället brorsdottern Mary, även hon med insyn i maktens boning, göra sin entré och som avslutning på kapitlet ge den gåtfulla upplysningen att en viktig gäst verkligen skall anlända och att det dessutom är fråga om en kvinna. Berättaren är av det traditionella slag som brukar beskrivas som allvetande och som ogenerat ger insyn i olika figurers tankar och känslor, värderar deras egenskaper, tolkar kollektiva opi- 4 Jag avser Rönblom, Senatorn kommer tillbaka, Vingförlaget 1961, som innehåller ett slagsmål med rasistiska drivkrafter. 4 HumaNetten Nr 23 Vår 2009 nioner och sammanfattar både historiska perioder och levnadsvillkoren för ett samhälle. Den kan t.o.m. tillåta sig generaliseringar av typen ”Som småväxta personer understundom är var herr Karolin benägen att topprida sin omgivning” (s. 47). Det är en berättare, som i hög grad kan synas som ett arv från 1800-talet och vars distans till skeendet skiljer sig från de samtida konkurrenternas: de subjektiva och emotionella röster som förmedlar handlingen hos Trenter och Lang, inlevelsen i oroliga och plågade själstillstånd hos Suneson. Samtidigt finns hos denne rönblomske berättare en förkärlek för mångtydig ironi, för komisk stilbrytning och för hänsyft- ningar på äldre litteratur som riktar uppmärksamheten mot språket som något mer än enbart ett instrument för stark illusionsverkan. Texten kompliceras på så sätt genom inslag som pekar bortom den tongivande realismen. 2 Studier av realismen betonar närmast obligatoriskt termens problematiska karaktär. Damian Grant menar t.ex att beteckningen realism ”is a prodigy that most people feel they could do well without” och att den innebörd ordet gavs av dess programmatiska förespråkare under 1800-talet inte längre är teoretiskt hållbar.5 Pam Morris beskriver termen som ”slippery”, inte minst därför att den har både en vardagsspråklig och en estetisk användning.6 Lars-Olof Åhlberg understry- ker spänningen mellan å ena sidan den realism som fått ge namn åt en litterär epok, å den andra en ”tidlös” realism med enbart vissa drag gemensamma med den som lanserades i mitten av 1800-talet.7 Anders Pettersson, som bl.a. utreder hur termen har utnyttjats inom olika språkom- råden, sammanfattar att dess mångtydighet är ”irreducibel” och att olika realismbegrepp ändå bör bibehållas så länge de inte strider mot normalt språkbruk.8 Till dessa svårigheter som har att göra med vad man egentligen avser med realism – ett var- dagligt verklighetssinne, en historiskt avgränsad konstriktning, eller mera generellt en strävan att avbilda t.ex. människans psykiska eller sociala verklighet – kommer ytterligare andra. Några teoretiker berör frågor av intresse för förhållandet mellan 1800-talsrealismen och den samtidigt framväxande kriminalberättelsen. Jerry Palmer framhäver inte någon sådan relation, då han ser kriminalromanens litterära ursprung i tre andra genrer, ”Heroic Romance”, ”Gothic” och ”Po- lice Memoirs and Low-Life Literature”.9 Philippe Hamon menar att realismens diskurs ständigt skyndar att fylla varje informationsgap för läsaren och därför är helt främmande för intriger som innehåller spänning. Mot denna uppfattning som avgränsar realismen från all litteratur som skapar gåtor eller låter läsaren sväva i ovisshet, står Pam Morris som istället hävdar att det är typiskt för realismens roman att inledningsvis ställa frågor kring figurer och situationer och besvara dem först under läsningens gång.10 5 Damian Grant, Realism, Methuan 1970, s. 1, 74. 6 Pam Morris, Realism, Methuan 1970, s. 1, 74. 7 Lars-Olof Åhlberg, Realismbegrepp i litteratur och konst. En idéhistorisk och konstfilosofisk studie, Almquist & Wiksell International 1988, s. 22. 8 Anders Pettersson, Realism som terminologiskt problem. Några definitioner i modern litteraturvetenskap och de- ras giltighet, Liber 1975, s. 153 9 Jerry Palmer, Thrillers: Genesis and Structure of a Popular Genre, Edward Arnold 1978. 10 Philippe Hamon, ”On the Major Features of Realist Discourse”, i Realism, ed. Lilian R. Furst, Longman 1995, s. 180f. Morris, Realism, s.11. Till en del handlar olikheterna om inhemska traditioner, där den engelska realism Morris diskuterar aldrig fick samma utpräglade karaktär som hos t.ex. Flaubert eller Zola. Till en del handlar de om att Hamon vill isolera och framhäva det djupast kännetecknande och särskiljande för perioden, medan Morris istället ser bredden och variationen i realismens repertoar. Carlsson: H.-K. Rönblom 5 Generellt kan sägas att ett antal författare som betecknats som realister, däribland Balzac och Dickens, i sin strävan efter verklighetsavbildning ändå gav utrymme för romantiska, melodra- matiska och spänningsladdade inslag i sina texter. Dessa och flera andra utnyttjade också sam- tidens kriminalitet som ett framträdande motiv i romanerna. D.A. Miller har i sin The Novel and the Police analyserat de intrikata förbindelserna mellan detektivberättelse och realistisk roman, bl.a. med fokus på Wilkie Collins’ The Moonstone och Dickens’ Bleak House.11 Sådana kriminalromanens teoretiker som Stephen Knight och Dennis Porter är mera intres- serade av att bestämma den ideologiska hållning som kännetecknar genren och dess ledande företrädare än av förhållandet till litterära traditioner. “His apparent realist modernism conceals a conservative and elitist position”, skriver t.ex. Knight om Raymond Chandler.12 En estetisk beteckning som ”realist modernism”, diffus redan i sig, får här tjäna enbart som maskering för en förment mera djupgående ideologisk karaktär. Porter försöker i och för sig precisera några drag som infogar kriminalberättelsen i realismens tradition: (…) mainstream detective fiction respects the conventions of the realist tradition. That is to say, it situates its actions in contemporary social reality, limits the types of crime and methods of detection to what passes for rationally plausible, and choses as its characters easily identifiable human or social types. Further, detective stories present themselves to their readers as substitute worlds or mirrors that reflect directly the reality beyond. All traces of their processes of production as texts are effaced in the interest of the illusion.13 Analysen siktar till att fånga en minsta gemensam nämnare för genren som helhet snarare än att diskutera hur realismens normer spelat en växlande roll under kriminalromanens historia. Betecknande är också att Porter visserligen lyfter fram inslag av realism hos sådana författare som Chandler och Simenon, men samtidigt framförallt inriktar sig på stilanalys. Så t.ex. hävdar Porter att den litterära realism som Chandler och dennes föregångare Dashiell Hammett exem- plifierar handlar om “stylization” snarare än om att återge verkligheten på ett exaktare sätt än t.ex. Agatha Christie.14 Både Knight och Porter ter sig i varierande grad präglade av en poststrukturalistisk misstro mot språkets möjligheter till verklighetsrepresentation och en inriktning på realismen främst som retorisk teknik.15 Man kan mot en sådan syn ställa t.ex. Pam Morris’ uppfattning om rea- lism som ”any writing that is based upon an implicit or explicit assumption that it is possible to communicate about a reality beyond the writing”.16 Morris är på så sätt mera i linje med den beskrivning av realismen som man återfinner hos äldre teoretiker. Så har t.ex. Erich Auerbach betonat två avgörande kännetecken för den moderna realism som formades under 1800-talet: dels ”verkliga vardagshändelser i ett lågt samhällsskikt”, dels att dessa händelser är ”djupt för- ankrade i en bestämd historisk-samtida epok”.17 Raymond Williams talar om en inriktning mot ”ordinary, contemporary, everyday reality” och ser som utmärkande för just 1800-talets realism 11 D. A. Miller, The Novel and the Police, University of California Press 1988. 12 Stephen Knight, Form and Ideology in Crime Fiction, McMillan 1980, s. 136 13 Dennis Porter, The Pursuit of Crime. Art and Ideology in Detective Fiction, Yale University Press 1981, s. 115. 14 Porter, The Pursuit of Crime, s. 131. 15 Knight hänvisar till framförallt Roland Barthes och Pierre Macherey i Form and Ideology, s. 4f; Porter till Roland Barthes i The Pursuit of Crime, s. 131. 16 Morris, Realism, s. 6. 17 Erich Auerbach, Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturern (Mimesis. Dargestelle Wirklichkeit in der abendländischen Literatur, 1946), övers. Ulrika Wallenström, Bonniers 1998, s. 513, 519, 545. 6 HumaNetten Nr 23 Vår 2009 ”a particular apprehension of a relation between individuals and society”.18 René Wellek fram- häver ”the depiction of contemporary manners” och ”the interest of social typology”.19 Morris i sin tur menar att realismens inriktning mot ”historical particularity” är ett oeftergivligt krav.20 Då jag i fortsättningen diskuterar realismen i H.-K. Rönbloms texter avser jag den uppfatt- ning om begreppet som man kan utläsa i just dessa studier: vardagligheten, inriktningen mot samtiden och dess seder, viljan att studera individen i relation till samhället och infogad i ett historiskt perspektiv. Rönblom kan i hög grad beskrivas som en arvtagare till 1800-talsrealis- men och dess förvaltare i svenskt tio- och tjugotal. Så gott som genomgående dras Rönblom till det glanslöst ordinära. Han skärskådar livsvill- kor och seder framförallt i de små samhällena eller medelstora städerna i modernitetens periferi eller bakvatten, miljöer som saknar både det hektiska storstadstempot hos Trenter och Suneson och de romantiska idylldragen hos Lang. Tonen anslås redan då Paul Kennet i inledningen till debutromanen Död bland de döda anländer till det nedgångna landsbygdspensionat, där berät- telsen utspelar sig: Själva huset var stort, gammaldags och till nödtorft underhållet. Den svaga och disiga kvällsdagern dolde barmhärtigt det mesta av skavankerna. Ytterväggarna var såriga av frost och fukt; deras ursprungliga färg var grå som dimman omkring. Mitt på fasaden ledde några höga franska fönster ut mot en terrass med vissnande perenna växter. Åsynen av fönstren anknöt omedelbart till tanken på golvdrag i rummet innanför dem.21 Romanerna skildrar miniatyrvärldar, präglade inte bara av de traditioner som lever vidare i efterkrigstidens Sverige utan också av de konflikter som uppstår med den pågående samhälls- omvandlingen. Det är på en gång frikyrkans, godtemplarlogernas och fackföreningsrörelsens folkhem och en arena där politiska och ekonomiska intressenter kan mötas i mer eller mindre öppen kraftmätning eller ingå oheliga allianser. I flera romaner återkommer Rönblom till oe- gentligheter som uppdagas under handlingens gång och som har sin rot i hur de lokala eliterna hanterat medel som ställts till deras förfogande. Med morden accentueras sedan ytterligare samtidens sociala friktioner. Aktörerna beskrivs också mot en samhällelig och historisk bakgrund som tecknas mer eller mindre utförligt. Tydligast framgår detta i Skratta, Pajazzo, där Komosses historia alltsedan grundandet vid 1800-talets mitt sammanfattas tidigt i romanen och på inte mindre än tre sidor. Utredningen av mordfallet löper sedan parallellt med försöken att lösa brukets ekonomiska kris. I flera andra böcker ger berättaren i de första kapitlen överblickar av glesbygdssamhäl- lenas sociala struktur och deras ställning i den fortskridande utvecklingen. En roman med den betecknande titeln Bok över obefintliga blir en studie av en by dömd till undergång i moderni- seringsprocessen. I Mannen som höll sig undan har å andra sidan kriminalgåtan ett nära sam- band med de spekulationsmöjligheter som öppnar sig med den snabba tillväxten i en expansiv mindre tätort. Också gärningsmännen måste oftast förstås mot denna bakgrund. Man kan förvisso även hos Rönblom finna mördare drivna av svartsjuka eller ren vinningslystnad, pusseldeckarens båda klichémotiv. Det finns då hos författaren en uppenbar strävan att nyansera bilden av förövarna som skiljer honom från de flesta av genrens utövare. Mest utmärkande för Rönblom är emel- 18 Raymond Williams, The Long Revolution (1961), Broadview, 2001 s. 300, 305. 19 Citerad i Åhlberg, Realismbegrepp i litteratur och konst, s. 49. 20 Morris, Realism, s. 94. 21 H.-K. Rönblom, Död bland de döda, Vingförlaget 1956, s. 5. Carlsson: H.-K. Rönblom 7 lertid att brottslingarna i flera av romanerna slår till då de upplever sin samhällsposition och sitt rykte som hotade. Mördarna i Höstvind och djupa vatten, Döden i grytan, Tala om rep och Död men obegråten har alla bakom sig grova misstag eller enskilda synder som skulle punktera deras karriärer om sanningen kom i dagen. Den unge brottslingen i Senatorn kommer tillbaka och den svartsjuka hustrun i Krans åt den sköna mördar också för att dölja tidigare felsteg. De exemplifierar på så sätt den känslighet för omgivningens dom och den svaghet för den egna prestigen som blir som tydligast i de små samhällen där alla känner varandra. Människorna framstår hos Rönblom som formade framförallt av det sociala spelet, av ansträngningen att bevara en fasad mot omvärlden. Däremot står ingenstans att finna den djupa märkningen av traumatiska barndomsupplevelser som t.ex. Maria Lang återkommer till. Karolin i Skratta, Pajazzo blir ett belysande exempel. Han sägs visserligen vara bitter över den oförrätt som tillfogats honom då han ställts utanför familjen Lesser, men samtidigt noterar Paul Kennet hans likhet med de självmedvetna syskonen (s. 107, 110). Egoistisk, streberaktig och med ett ständigt behov att markera sin auktoritet, företräder också han den karaktärstyp Rönblom så gärna lyfter fram. Icke desto mindre är han oskyldig till mordet – som heller inte var till hans fördel. Den dödande lösningen har istället tillretts av Mary Barrman, som fruktar att bli åsidosatt om hennes älskare flyttas upp i samhällshierarkin. ”En förvaltare, fortsatte Mary, kan inte vara gift med – med vem som helst. Han säger att han måste tänka på sin ställning” (s. 160). Motivet kan synas långsökt, men det illustrerar väl hur det kvardröjande klassamhället med dess skrankor ofta gör sig påmint hos Rönblom. Ingenstans får det en bredare belysning än just i Skratta, Pajazzo, där Paul Kennet i den traditionsbundna bruksmiljön möter ett helt spektrum av typer präglade av sin sociala position och ofta iakttagna med karikatyrens komik och känsla för språkliga variationer. Här finns ägarfamiljen med den sluge och maktfullkom- lige Mackenzie och hans högfärdiga syster, här finns betjänten Barrman, formad av årtionden av diskret uppassning, och dessutom en dråpligt pratsam värdshusvärd, en myndig skollärare, en beställsam handlande, en smed, grovt folklig i sitt uttryckssätt, och diverse andra glasbruks- arbetare och deras familjer. Alla kommer till tals inom texten men de förblir med få undantag namnlösa och därigenom än starkare identifierade med sin yrkesroll. Här finns också Viran Albinsson, en gång fattigflicka på orten men nu socialdemokratisk byråchef med möjlighet att avgöra brukets öde. Viran representerar samhällets nya elit, den som i romanens slutskede och med den lokala arbetarrörelsens stöd finner en kompromiss med ägarfamiljen. Texten blir ett åskådningsexempel både på samtidens närmande mellan stat och kapital och på hur maktspel tillgår olika intressenter emellan. ”Har direktören blivit socialist?” frågar den överraskade Arklin då Mackenzie Lesser med välanpassad retorik tillkännager att företaget ”måste handla i samförstånd med det allmänna” (s. 40). Rönblom träder in i en realis- tisk tradition som kan spåras tillbaka till Balzac, Hjalmar Bergman och andra som skildrat de högre samhällsklassernas manövrer för egen vinning. I porträttet av Viran balanseras i övrigt iakttagelser som understryker hur även hon präglats av sin roll – cigarettetuiet i sköldpadd, yr- keskvinnans grå dräkt, bristen på varje spår av ”moderlighet” – mot hennes sympatiska brist på revanschism gentemot den familj som en gång avbröt förhållandet till Augustin (s. 42f, 198). I Rönbloms värld, där personlighetsdrag gärna blir övertydligt accentuerade, är denna moderna kvinna till sist märkligt undflyende, som om författarens ironiska blick ännu inte bestämt sig för hur hon skall kategoriseras. Annorlunda då med Virans manliga motsvarighet i Höstvind och djupa vatten, riksdagsman- nen Axel Ehlevik – född Olsson – som under karriärens gång inte bara bytt namn utan också 8 HumaNetten Nr 23 Vår 2009 undanröjt ett vittne till den bussolycka han en gång orsakat genom sitt slarv. Ehlevik beskrivs som en människa ”som kanske inte alltid var så nogräknad när det gällde hans egen framfärd men som höll desto mera strängt på formerna när det gällde andras”.22 Att han fungerar som symptom på en mera omfattande sjuka tydliggörs då Kennets undersökning sammanflätas med en pågående valrörelse, där Ehleviks aldrig namngivna parti vinner framgång. Efter det själv- mord som ändar dennes bana blir han dessutom föremål för en respektfull parentation i den nykterhetsloge som har föga intresse att sprida sanningen om sin logebroder. Även denna ro- man slutar så i ironins tecken. Till Rönbloms ambition att granska samtidens liv hör också ofta uppsluppna och milt sa- tiriska scener kring olika sociala evenemang. I Död bland de döda handlar det om ”offentlig underhållning med dans på godtemplarhuset”, en höjdpunkt i ortens annars påvra nöjesutbud och i texten en exkurs med enbart svag anknytning till kriminalgåtan.23 Liknande folkhemska festligheter, en logdans och ett midsommarfirande, beskrivs i Senatorn kommer tillbaka och Krans åt den sköna. Skratta, Pajazzo präglas till stor del av kollektiva scener från handelsbo- den, värdshuset och bykaféet där den lokala opinionen vädras. I avsnittet då ortens fackliga ledare med sin mässingssextett och tidigt i gryningen uppvaktar Mackenzie Lesser på dennes födelsedag, förvaltar sedan Rönblom väl arvet från Bellmans och Birger Sjöbergs komiskt liv- fulla texter kring liknande konserter.24 Rönbloms breda samhällsskildring i den traditionella realismens anda bör naturligtvis kon- trasteras mot den renodlade pusseldeckarens begränsade sociala perspektiv och fokus på hårt konstruerade gåtor. Samtidigt lever gåtan vidare även hos Rönblom, där mördaren ständigt är att finna inom en given, mindre krets av misstänkta och där upplösningen gärna dramatiseras och bjuder på överraskande vändningar. Det bör också betonas att mordet – med något undan- tag – heller inte får någon brutal, tragisk eller upprörande karaktär, utan tonas ner i enlighet med pusseldeckarens konventioner. Å andra sidan visar Rönblom en tydlig strävan att trivialisera samtliga för genren centrala ingredienser, miljö och gärningsmän men också mordoffer och detektiv. Notarien Odell som tas av daga medelst en överdos insulin i Död bland de döda framstår som en obetydlig och tråkig människa som ingen tycks ha anledning att mörda. Brottet visar sig i slutänden orsakat av att notarien vunnit en större summa på en penningobligation.25 I Höstvind och djupa vatten förlorar även mordmetoden varje spår av raffinemang. Elavläsaren Gerhard Bäck färdas på moped på en bakgata då han kör på en uppspänd ståltråd och spräcker skal- len. Undersökningen visar att denna annars anonyma figur blivit ”anfäktad av ryktbarhetens demon”, d.v.s. drivits av viljan att inträda i det sociala spelet och hotat att avslöja den ovan- nämnde riksdagsmannen Ehleviks skuld.26 Augustin Lesser i Skratta, Pajazzo har under en period av framgång som sångare upplevt just ryktbarhet, men beskrivs i övrigt som svag och obeslutsam i förhållande till de andra syskonen. I likhet med Odell och till skillnad från genrens konventioner kan han heller inte sägas ha orsakat det brott han utsätts för. Det gäller däremot 22 H.-K. Rönblom, Höstvind och djupa vatten, Bra Böcker 1976, s. 16. 23 Rönblom, Död bland de döda, s. 124. 24 Jag tänker i första hand på Birger Sjöberg, ”Dansbanan”, Fridas bok, Samlade dikter, Bonniers 1954, s. 53ff, som Rönblom t.o.m. citerar i Höstvind och djupa vatten, s. 144. Sjöbergs relation till flera Bellman-texter analyseras i Sten Malmström, ”Birger Sjöbergs Dansbanan och Min fordran är ej ringa”, Stil och vers i svensk 1900-talspoesi, Norstedts 1971. 25 Rönblom, Död bland de döda, s. 233. 26 Rönblom, Höstvind och djupa vatten, s. 184. Carlsson: H.-K. Rönblom 9 den förmögne konsthistorikern Krister Ordahl i Död men obegråten, vars hånfulla och manipu- lativa uppträdande resulterar i en kollektiv avsky bland hans gamla klasskamrater. Romanen, som utspelar sig i storstadsmiljö och med åtskilliga thrillerinslag, är på flera sätt ett undantag i Rönbloms produktion, i lägre grad präglad av hans personliga ton. Greppet att som här låta samtliga misstänkta ha starka motiv för mordet på en tyrannisk personlighet är återkommande i pusseldeckaren.27 ”…en omkring fyrtioårs herre som bar portfölj. Flyktigt besedd kunde han tänkas vara nå- gon lägre tjänsteman av det slag som tar emot blanketter och ser till att alla prickade rader är ifyllda”. Så uppenbarar sig Paul Kennet i Rönbloms fjärde bok, Döden i grytan.28 Han sägs i an- nat sammanhang se ut som ”mannen som förlorat sitt paraply. Hans ansikte var menlöst som på ett passfoto”.29 I flera av romanerna deltar också Kennet i skeendet i lägre grad än vad som kan förväntas av huvudpersonen-detektiven, i Tala om rep i enbart en tredjedel av texten, i Senatorn kommer tillbaka i ungefär hälften. I Skratta, Pajazzo närmast smygs han in i handlingen utan dramatiska åthävor efter 70 sidor, men får därefter en relativt omfattande presentation. Nyk- teristen, läroverksadjunkten och historikern Kennet påstås här vara i besittning av en ”hemlig stridslystnad som ibland överraskade honom själv (---) han kunde snoppa av någon tvärsäker myndighetsperson eller rida spärr mot någon gängse uppfattning” (s. 71). Mot hans yttre färg- löshet står en envis och självständig karaktär, som kommer till synes i hans undersökningar. Den angivna drivkraften bakom dessa kan variera – nyfikenhet, sanningslidelse, historikerns dragning till olösta frågor, engagemang för de oskyldigt misstänkta, önskan att rättvisa skall vederfaras den döde. I Skratta, Pajazzo reagerar Kennet starkt mot misstanken att han skulle gått in i brottsfallet utifrån pekuniära motiv (s. 122f). Men han kan samtidigt visa skeptisk distans gentemot sin detektiva gärning, omtala den som antingen ”helig mission eller osund förströelse”, och efter avslutat uppdrag undra om ”det goda man uträttar väger upp allt det onda man ställer till med”.30 Självprövningen kontrasterar starkt mot den triumferande tonen hos så- dana föregångare som Holmes och Poirot. Hobbydetektiven Paul Kennet, som villigt engagerar sig i och löser de brottsfall han stöter på, är till sist naturligtvis ändå inte någon särskilt sannolik karaktär. Snarare framstår han som ett av flera exempel på hur Rönblom förhandlar mellan å ena sidan realismens samtids- och sam- hällsskildring, å den andra genrens nedärvda konventioner. Ofta löser Rönblom detta problem genom att ge texterna starka drag av parodi. 3 Sentida studier av parodin, av Linda Hutcheon, Margaret A. Rose och Simon Dentith, betonar samtliga att termen innefattar inte bara det kritiskt förlöjligande, utan också respekt, lekfullhet eller ambivalens i förhållande till den parodierade texten. ”Para” betyder, som Rose framhäver, både ”vid sidan av” och ”mot”.31 Denna bredare och skiftande innebörd av begreppet är aktuell 27 Det mest bekanta exemplet är sannolikt Agatha Christies Mordet på Orientexpressen (Murder on the Orient Ex- press, 1934), övers. M. Isberg, Bonniers 1953. 28 H.-K. Rönblom, Döden i grytan, Vingförlaget 1959, s. 15. 29 Rönblom, Höstvind och djupa vatten, s. 16. 30 H.-K. Rönblom, Krans åt den sköna, P.A. Norstedt & Söner 1960, s. 110; Rönblom, Senatorn kommer tillbaka, s. 224. 31 Linda Hutcheon, A Theory of Parody. The Teachings of Twentieth-Century Art Forms, University of Illinois Press 2000, s. 16; Simon Dentith, Parody, Routledge 2000, s. 9; Margaret A. Rose, Parody: Ancient, Modern and Post- Modern, Cambridge University Press 1995, s. 46, 51. 10 HumaNetten Nr 23 Vår 2009 också vad gäller Rönbloms relation till kriminalromanen. De parodiska inslagen växlar i innebörd från uppenbar kritik, exempelvis mot den hårdkokta deckarens avarter, till en hållning som kan sägas rymma såväl sympati som självironi gentemot den genre även författaren ingår i. Likaledes återfinns hos Rönblom den anknytning mellan parodi och metafiktionalitet som samma teoretiker uppmärksammar. Parodin på en fiktionstext kan tjäna som påminnelse om att alla skönlitterära texter, även den parodierande, är konstruktioner och inte har någon opro- blematisk relation till verkligheten.32 Linda Hutcheon menar att detektivromanen exemplifierar den självrefererande, metafiktionella litteraturen överhuvudtaget och pekar på tre kännetecken för genren: att den gärna understryker textens fiktiva karaktär genom att låta en av aktörerna vara författare av just kriminalberättelser; att den öppet talar om de konventioner som är för- härskande inom genren; och att läsningen av deckare blir emblematisk för all litteraturläsning genom att tolkningsprocessen är så central.33 Rönbloms texter anspelar ofta på kriminalroma- nens schabloner och dessutom på åtskillig annan skönlitteratur, då på ett sätt som många gånger får en metafiktiv innebörd. Pipan bidrog, står det i Död bland de döda, till att ge Paul Kennet ”en viss detektiv myndig- het”. Rönbloms huvudperson har med sina rökpipor Sadrak, Mesak och Abednego, uppkallade efter de tre männen i den brinnande ugnen i Daniels bok, visserligen utrustats med Sherlock Holmes’ attribut, men när ortspresen i samma roman öppet jämför honom med hans store före- gångare inom genren förstärks ett redan påfallande parodiskt inslag. Kennet skiljer sig uppse- endeväckande från hela den linje av färgstarka, självmedvetna och geniala detektiver som följt Conan Doyles hjälte i spåren. Icke desto mindre förses han i debutromanen med en Watson, den doktor Angelbäck som hjälper honom att pröva sina hypoteser och som passande nog själv reflekterar över hur hans funktion erinrar om Holmes’ ständiga hjälpreda. Andra inslag refere- rar på liknande sätt till fiktionsskapelser av olika art. Paul Kennet utger sig vid tillfälle för att själv vara deckarförfattare och diskuterar då fallet som ett uppslag till en kommande bok. Då han första gången konfronteras med pensionatets gäster tänker han: ”Utmärkande för dåliga skådespelsförfattare är att de fyller scenen med arbetslösa, med människor som inte har någon uppgift att fylla där men som finns där ändå för att vara till hands i ett senare skede av hand- lingen”. Hans övervägande att undersöka notarien Odells död följs av tankar kring kriminallit- teraturens klichéfigurer: Detektiver, sådana som Paul Kennet föreställde sig dem, var antingen vassnästa män som snusade morfin eller läppjade på ädla vinsorter och som ur sina länstolars djup löste gåtor med en sinnrikhet av det mest genomborrande slag, eller också var de plattfotade män som bälgade öl och utförde rutinarbete och som med godmodig brutalitet tvang boven att erkänna var han höll det trubbiga föremålet dolt. Ingen av typerna passade riktigt Pauls eget kynne. Han var varken vassnäst analytiker eller plattfotad arbetsträl. Ytterligare en passage vänder sig mot pusseldeckarens intriger: ”Verkliga mordgåtor är säl- lan så beskaffade att gärningsmannen är att söka inom en strängt sluten krets av människor, vilka kan studeras som fiskarna i ett akvarium. Det är företrädesvis i detektivromaner sådana mordgåtor odlas”. Greppet att avgränsa sig mot förment osannolika versioner av genren är 32 Hutcheon, A Theory of Parody, s. 20, 86; Dentith, Parody, s. 84; Rose, Parody, s. 91; Patricia Waugh, Metafiction. The Theory and Practice of Self-Conscious Fiction, Routledge 1996, s. 2. 33 ”The act of reading is here an act of interpretation, of following clues to the answer of a given problem. The herme- neutic gaps are textually functional in an explicit manner here, but the process is emblematic of that of reading any novell”, Linda Hutcheon, Narcissistic Narrative. The Metafictional Paradox, Methuen 1984, s. 71ff.