Rättens narratologiska dimensioner – interaktion och konstruktion Håkan Andersson Professor i civilrätt, Uppsala universitet 1 Interaktiva öppningar härs och tvärs 1.1 Tvärvetenskap eller tvärtom – tvär vetenskap Är det möjligen så att det inte går att vetenskapligt bedriva tvärvetenskap? Trots – eller just pga – att den politiskpopulistiska makten pådyvlar oss det öppnande och allsidiga värdet av så kallad tvärvetenskap, är risken uppenbar att den drömda mångfalden endast utmynnar i okunnig enfald. Om förledet ”tvär” betonas på bekostnad av huvudledet ”vetenskap” befinner man sig snart i dilemmat, att inte nå upp till forskningsfrontens nivå inom någon av de vetenskaper man så glatt omfamnat. Exempelvis kan en rättsvetenskapare aldrig ursäktas för sina brister avseende materiell kunskap eller analysför- måga, med hänvisning till att motsvarande kunskapsluckor och oförmåga kan uppvisas även inom en annan vetenskapsgren. Men – och jag betonar detta såsom ”likväl” – det betyder inte att alla rättsvetenskapare helt måste stänga in sig i sina elfenbenstorn, för att där fin- slipa och tradera traditionens traditionella, traditionsbevarande, inomrättsliga hantverk. Det går att öppna fönstret för att syresätta det slutna rummet – åt- minstone om man upplever atmosfären vara något stillastående och kanske till och med unken. Juridiken lever inom en större vetenskapsteoretisk ge- menskap, och i denna artikel väljer jag att särskilt fokusera på en av de många kopplingarna till övrig humaniora. Min generella ambition kan for- muleras såsom ”Projektet om de rättsliga argumentationsformernas särdrag och eventuella förändring i vår tids rättsliv”. Därvidlag inryms juridisk språkhantering, argumentation, betecknandeteknik, begreppsbildning och över huvud taget metodik; men i denna lilla artikel behandlas således endast – dessutom ytterst kortfattat och anspråkslöst introducerande – några spånor från verkstaden avseende just narratologiska (berättelseteoretiska) redskap och deras tillämpning inom rättsvetenskapen. Det begränsade utrymmet medger inte annat än en narratologisk aperitif och några systematiserade – icke uttömmande – rättsfallsexempel från de allra senaste åren. Om man nu, med diverse redskap från exempelvis narratologin, inte endast vill nå ytlig tvärvetenskap eller mångvetenskap,1 måste frågorna 1 Se Sunnemark–Åberg, Tvärvetenskap (Lund 2004) s 11 f, om distinktionen mellan mång- vetenskap och tvärvetenskap; den förra ansatsen kan stå för betraktandet av ett visst problem utifrån olika disciplinära synsätt, medan den senare idealtypiskt avser integration av olika ve- tenskapers teori- och metodtraditioner. 11 erhålla en konkretiserad och empiriskt belagd materiellrättslig behandling. Utöver en ”allmän rättslära” (om gemensamma ”stora drag”) kan således olika ”materiella” och ”speciella rättsteorier” (om de stora – och små! – dragens konkretisering och analys inom de specifika områdena för riktig juridik, t.ex civilrätt) bidra till förståelsen av rätten.2 Med en sådan inriktning kan man likaledes studera hur utvecklingen påverkar de större strukturerna avseende rättskälleanvändning, rättslig berättelseform och legitimering. Sålunda kan domar och andra rättsliga texter parallellt analyseras både materiellt och utifrån tankar kring argumentativa egenheter, retoriska figurer samt – just nu – narrativa mönster. En dylik rättsteoretisk ansats bör även kunna vara av praktiskt intresse, genom att visa hur resonemang förs och hur vinnande bilder av rättsmaterial och fakta skapas. Kort sagt: En rättsvetenskap ”på tvären” kan införliva influenser och analysredskap från andra vetenskaper samt uppfånga idéer från den stora intellektuella vetenskapsdebatten, men för att det ska handla om ”speciella rättsteorier” bör – dvs enligt mitt ideal (som inte alla behöver dela) – den materiella rättsvetenskapen avkräva forskaren materiell kunskap samt resultat av konkret relevans för rätten. Och med ”konkret relevans” (nu börjar förvisso texten bli aningen regressivt och defensivt definierande) avses här inte endast praktikerperspektivet ”förslag på lösningar” utan även, och desto mer, teoretikerperspektivet ”ökad förståelse för rättsområdet och dess diskurs”. En sådan tvär rättsvetenskap får söka ”översätta” språken och redskapen från andra vetenskapsgrenar samt konkretisera och specialisera dem, så att interaktion och tvärdrag uppstår.3 Exempelvis får man som civilrättare (dvs i mitt fall) ta sitt materiella rättsområde på allvar, och till detta införa gång- bara verktyg – ej bara ”säga något annat” på tvären och vid sidan av rätten. Om man inte betraktar – verkligen skärskådar – sitt beforskade rättsområde seriöst, kan en ”tvär- eller mångvetenskaplig” inriktning exempelvis medföra att man blott nämner diverse olika stora namn – såsom Habermas, Foucault och liknande giganter – samt deras läror och krav på ”rationalitet”, ”optimal diskurs” eller deras stora idéer om ”maktens påverkan” etc … för att sedan inom sitt rättsområde ”testa” huruvida rätten uppfyller – eller givetvis: inte uppfyller – alla mästarnas kriterier och distinktioner. Däremot kan ”interak- tiv rättsvetenskap” vara ett gott förslag som terminologi för en inspirerande och korsbefruktande inriktning;4 i mitt språkbruk får ”inter” stå för mellan- 2 Notera att diskrepansen avseende singularis och pluralis i betecknandet av jämförelseobjek- ten är avsiktlig. Beaktar man även de motsvarande asymmetrierna allmän/speciell och lära/teori bör andemeningen framgå klart – snarast uppfordrande! 3 ”Översättningsmetaforen” har jag lånat – eller översatt – från White, Justice as Translation (Chicago 1990). Se a.a s 13 f, 19 f och 81 f, om försteget för interdisciplinärt översättande av ”intellectual methods” framför att endast ta över andra vetenskapers ”findings”. Det handlar om att lära sig ett språk och därmed nya tänkesätt. Jfr även a.a s 77, om kravet att språk- och litteraturteorierna inte endast ska synas i förord och tillägg, utan i ens faktiska skrivande. 4 Min ovilja att använda beteckningen ”tvärvetenskap” kan ha en väderkvarnsbekämpande förklaring i en aversion mot politiskt korrekt anpassning (jag har mina randiga skäl … för att 12 läget då juridiken möter andra vetenskaper, medan ”aktiv” får stå för att det- ta möte resulterar i en översättande aktivitet på rättsvetenskapens sida, dvs inte bara föranleder en passivt registrerande attityd. Över huvud taget tjänar öppenheten för olika teoretiska tolkningsnivåer intresset av inom- vetenskaplig självreflektion avseende hur vi konstruerar våra verkligheter och teorier.5 1.2 Föränderlig rättsvetenskap – narratologisk gestaltning Inget är bestående, allt förflyktigas – men inför rättens växlande vindilar kan man inta olika förhållningssätt. Man kan betona enhetliga rättssystematiska aspekter, och därför värna bevarandet av den ”egentliga kärnan” (vad det nu må vara); man kan också se ständiga, omvälvande nyhetsvärden som sätter systemet i gungning så att studiet av rätten blir en kontinuerlig och ogripbar fluktuation av uppdykande rättsfigurer etc. Med en vidare – interaktiv – ve- tenskapsteoretisk ram kan man även däremellan se språkets och diskursens konstruktion av rätten; därmed kan själva förändringstematiken i sig bli me- ningsfull.6 De konstruerande mönstren, såväl för den materiella rättens ut- veckling som för rättsdiskursens – argumenterandets och legitimerandets – förändringar, kan lättare avläsas om man går utanför den interna rättssfären. Det är för denna uppgift det ovannämnda öppnandet av rättsvetenskapen mot övriga humanvetenskaper kommer in. Ett, av flera, spår kan gälla språkets inverkan på rättens sätt att uppfatta världen och sig själv. Och emedan all vår kommunikation om och inom rätten gestaltas i språket, bör de juridiska språkspelen och deras narrativa former kunna ge insikter i hur förändringar- na kan avläsas och medvetandegöras som konstruktiva strategier för rättens behålla min randiga själ). Jfr om den forskningspolitiska favoriseringen av så kallad tvär- vetenskap, Sunnemark–Åberg s 10 och 28. Se vidare Frängsmyr, Svensk idéhistoria (Stock- holm 2000) Del II s 340 ff, 351 ff och 373 ff, om den politiska maktens påverkan på den – mer eller mindre – ”fria” forskningen. Jag tror man får välja att antingen ha hög svansföring (en vigt viftande randig kattsvans kan sopa golvet med många lydiga hundar) eller bara hålla god min (med risk att anletsdragen alltmer liknar det eviga leendet under kraniets tomma ögonhålor). 5 För inspirerande idéer om interaktionen mellan olika teoretiska idétraditioner och deras kreativa användning i forskningsprocessen, hänvisar jag gärna till Alvesson–Sköldberg, Tolk- ning och reflektion (Lund 1994). Boken behandlar hur ett antal vetenskapsfilosofier – exem- pelvis hermeneutik, kritisk teori, postmodernism och diskursanalys – kan mötas och därvidlag bidra med olika perspektiv på det beforskade området; se a.a s 313 ff, för en summerande be- traktelse över ”reflexiv tolkning”. Min enkla idé är således att språkteori – däribland narrato- logi – just kan vara en av de många möjliga interaktiva nivåer som kan bidra till ökad och fördjupad förståelse av rätten. Se vidare Minda, Postmodern Legal Movements (New York– London 1995) s 232, 234 ff och 238 f, om nutidens öppnande – ”interaktiva” om man så vill – möjligheter inom rättsvetenskapen; jfr även Litowitz, Postmodern Philosophy and Law (Law- rence 1997) s 20 ff och 156 ff. 6 Se vidare H Andersson, 24 preludier utan fuga. Stilövningar samt förberedande tankar om den glada vetenskapen (Konsten att rättsvetenskapa, Uppsala 2004) s 23 ff; H Andersson, Barthesianska meditationer (Hyldestskrift till Nørgaard, København 2003) s 71 f, 79 f, 90 f och 94 f. 13 fortlevnad. Juristen är med andra ord inte nödvändigtvis fångad i ett färdigt system, utan medvetenheten om språkets styrfunktion innebär en öppning, att själv vara med och skapa den rättsliga diskursen.7 Utan att här gå in på detaljer kan nämnas, att införlivandet av litteratur- teori etc inom rättsvetenskapen oftast försiggått på ett tämligen högt meta- plan, som synes ha svårt att landa i specifika materiella rättsproblem.8 Om de narrativa inslagen inskränker sig till en allmän lära om rättens natur – där konkret rättsmaterial blott får tjäna som illustration av ”stora” idéer om rätt- visa, rättigheter och logik – är inte mycket vunnet; att vända sig till övrig humaniora ”enbart” för den själsodlande eller moralförbättrande terapin sy- nes också futilt.9 Likaså kan ifrågasättas om litteraturteorin bäst tillvaratas genom utläggningar om antika dramers och klassiska romaners möten med rättsfrågor såsom mord, bedrägeri och avtalshelgd … istället för att bidra med öppnande läsningar av hur våra rättsfrågor idag konstrueras och föränd- ras. Den som förväntar sig ännu en tolkning av ”Antigone” eller ”Köpman- nen i Venedig”, liksom den som vill ha en allmän rättslära om de logiska byggstenarna i ett deduktivt syllogistiskt rättsligt resonemang, får söka sig någon annanstans – och litteratur kommer att finnas i överflöd! Istället för att stå vid sidan av juridiken, och med utomrättslig vokabulär bidra med utomrättsliga – måhända utomvärldsliga och irrelevanta – syn- punkter, är min ambition således att ”översätta” ett antal teman från språk- teori (däribland narratologi) till juridiska förhållanden.10 Om man särskilt be- aktar förändrings- och konstruktionstemana, bör ett antal specifika, juridiska konstruktioner av verklighet, sammanhang och legitimering kunna framlyf- tas och gestaltas. Idén är, kort sagt, att uppöva tekniken att ”läsa av” rättsfall och annat källmaterial utifrån andra perspektiv än de traditionella; med en grav förenkling kan man säga, att den inomrättsliga traditionen söker en bakomliggande färdig rättslig realitet, medan en interaktiv – diskursteoretisk, narratologisk etc – ansats söker förståelse för hur detta rättens ytplan kon- strueras och rättfärdigas. Genom att underhålla en språklig och narratologisk beredskap ökar möjligheterna att iaktta de mönster, vilka förmår legitimera och förändra rätten; dvs man kan öka förståelsen av förändringsprocessen i sig, inte bara dess resultat i form av nya fall och regler. Ett intresse och en- 7 Se vidare White, The Legal Imagination (2 ed, Chicago 1985) s 46 ff och 66 f samt passim, om juridisk kreativitet genom språk- och litteraturstudier. 8 För en översikt av rörelsen ”Law and Literature”, se exempelvis Brooks–Gewirtz, Law’s Stories (New Haven–London 1996) s 2 ff och 14 ff: Minda s 149 ff; Posner, Law and Litera- ture (2 ed, Cambridge 1998) s 11 ff, 209 ff, 305 ff och 345 ff. Jfr Sandberg i Sunnemark– Åberg s 62 f, om tendensen hos nya integrerande vetenskaper, att efter mötenas ”hybridise- ring” åter stänga in sig i syfte att förädla och försvara förnyelsen. 9 Jfr Binder–Weisberg, Literary Criticism of Law (Princeton 2000) s 23, 208 f och 236 ff, om risken med att ”moralförbättringen” leder till en sentimental åtskillnad mellan juridik och hu- maniora, förnuft och känsla, objektivitet och subjektivitet etc. 10 Jfr Sunnemark–Åberg s 20, 26 f och 52 ff, om ”lån” samt kraven på ämnesspecifik kunskap och ”djup” – istället för enbart ”bredd”. 14 gagemang i språkskapelsen kanske även kan alstra en personlig ton i det egna textkomponerandet – en ton som istället för att producera skumläs- ningsfakta talar såsom från och till en människosjäl.11 2 En enkel modell för rättslig narratologi 2.1 Rättens ytplan och diskursdimension En bakomliggande tes (inom mitt ovan nämnda projekt om argumentations- formerna) är att de rättsliga förändringarna legitimeras genom att framställas som oproblematiska bekräftelser på ytans fortsatta, oförändrade – och där- igenom oproblematiska – existens; därmed blir den narratologiska forsk- ningsuppgiften, att undersöka vilka språkliga tekniker rättens diskurs begag- nar för att parallellt nå denna utveckling och denna bild av bekräftande icke- utveckling. För att belysa rättens dynamiska – föränderliga – natur och dess likväl statiska – enhetliga, identitetsskapande – framtoning, kan en första en- kel modell med ”yta” och ”djup” vara belysande. All diskursiv verksamhet – och dit hör den rättsliga argumentationen – innefattar att pendla mellan många motstridiga prövningsgrunder för att nå en övertygande syntes. Således måste både vägen och målet kunna framläg- gas och prövas. En överskådlig bild av detta kan visas genom förhållandet mellan (1) ”rättens ytplan” och (2) ”rättens argumentativa processer”;12 en alternativ formulering av samma kategoriklyvning kan göras utifrån vad de juridiska ”tecknen” visar och förmedlar, nämligen (1) ”artikulerade rätts- resultat” (på ytan betecknade och uttryckta i texter såsom lagar, rättsfall och andra uttalanden om rätten) och (2)”rättsargumentationens mångfacetterade artikulerande” (där de olika betecknandena och strategierna sätter igång ett stort gestaltande spel med innebörder). Om rättens ytplan innehåller artikule- rade källor och lösningar i ”texter”, finner vi i de argumentativa dimensio- nerna ”undertexter”, ”kontexter” och hela den ”intertextualitet” som visar på de inbördes beroende och stödjande sambanden mellan texterna.13 Poängen är i korthet att inte bara se vad som utspelar sig på ytplanet och vad som där betecknas, utan att också fästa blicken vid det rättsliga meningsskapandet via 11 Jfr H Andersson, 24 preludier utan fuga s 38 och 40 ff; White 1990 s 8 f. Se (och hör) även van Beethoven, Missa solemnis (Wien 1823), med dess inledande inskrift ”Von Herzen – möge es wieder – zu Herzen gehen”. 12 Se vidare H Andersson, Omgivningsrekvisitet i miljöskaderätten – funktionell rumsbestäm- ning och begreppskonstruktion (PointLex oktober 2003, www.pointlex.se) avsnitt 3; H An- dersson, Pragmatism och formalism (Festskrift till Dufwa, Stockholm 2006) avsnitt 1.1 och 3; H Andersson, Sweden: Tort Law Development – In a Silent Way (European Tort Law 2004, Wien–New York 2005) s 579 ff. 13 Jfr Allen, Intertextuality (London 2000) s 14 ff, 30 ff och 174 ff; Selden et al, Contempora- ry Literary Theory (4 ed, London 1997) s 41 ff. Se vidare Olsson i Bergsten, Litteraturveten- skap (2 uppl, Lund 2002) s 51 ff, 57 f och 64 f, om intertextualitet samt meningsinnehållets dialogiska spridning och förvandling. 15 de betecknande argumentativa strukturerna som skänker denna yta allt dju- pare innebörder. Hur många dimensioner man arbetar med spelar i princip ingen roll, utan det viktiga är att ytans lager måste konfronteras med beteck- nandespelen, vilka säkert kan beskrivas utifrån en mängd olika utsiktspunk- ter.14 2.2 Något om narratologisk terminologi Ord är bara ord – det avgörande är vad de används till. Om man önskar tillgodogöra sig användbara tankar och förfaranden från en annan vetenskap än rättens, så måste man oundgängligen initialt notera en kollektion av termer och begrepp som utövarna av den andra vetenskapen otvunget nyttjar. Vi behöver dock inte slaviskt ta över alla koncept och oändliga kategoriseringar, utan med materiellrättslig kunskap i basen får man – med sin rättsvetenskapliga seriositet och heder som pant – nyttja och ”översätta” de delar av teoribildningen som kan appliceras just på rättsliga resonemang. Om vi inom rätten vänder våra blickar mot narratologin, noterar vi därmed först att ”narration” är en språkteoretisk term som har att göra med berättandet samt dess strukturer och metoder.15 Berättelsemönster var tidigt ett intresse hos de strukturalistiska språkteoretikerna, och fördes via den strukturalistiska filosofin över till tillämpningar inom hela kultursfären. Som analysmetod har narratologin blivit ett stort ämne inom litteraturteorin, där man tematiserat olika tillvägagångssätt vid uppbyggandet av berättelser inom olika litterära genrer.16 Intresset för detta sätt att närma sig andliga skapelser har vidare spritt sig till teorierna om film, media och 14 I sammanhanget bör Kaarlo Tuoris teoribildning med ett antal ”nivåer” inom rätten uppmärksammas; se Tuori, Critical Legal Positivism (Aldershot 2002). Tuori vill nå ett kri- tiskt förhållningssätt till rätten, men samtidigt hålla sig kvar inom den positiva rätten med dess förutsättningar. En sådan immanent kritik kan således inte ställa sig vid sidan av rätten, men om det verkligen ska handla om kritik måste rättens legitimitet och gränser kunna diskuteras utifrån andra kriterier än de rent internt formella (a.a s 27 ff). Han tematiserar tre olika nivåer inom rätten, och menar att vi bättre kan förstå och legitimera – respektive kritisera – rätts- ordningen och rättspraktikerna om vi iakttar en interaktion mellan dessa tre nivåer (a.a s 147 ff). (1) ”Ytnivån” innefattar de språkligt formulerade normerna och normfragmen- ten; ytan förändras kontinuerligt, varför man kan se den såsom de uttryckliga resultaten av en rättsdiskurs. (2) ”Rättskulturen” innefattar de komponenter som gör juridiken till en expert- kultur, vilken kan hantera materialet och skapa en rättslig ytnivå; på rättskulturens nivå finns metodiska element, allmänna läror, begrepp och principer. Rättskulturen förändras i långsammare takt än ytan; ytföreteelser kommer stegvis att ”sedimenteras” ned i de lägre rättsnivåerna. (3) ”Djupstrukturen” ligger som en ännu mer trögflytande nivå under de två an- dra, och dit sedimenteras mer bestående tankemönster och rationalitetsidéer. Hur många nivåer man väljer att ha i en teori är en smaksak (vilket även Tuori vidgår, se a.a s 196). Min nämnda uppdelning i (1) artikulerade rättsresultat respektive (2) rättsargumentationens arti- kulerande synes gå att förena med Tuoris teori (i så fall har modellerna liknande (1)-nivå, medan min (2)-nivå hos Tuori är mer uppdelad). 15 Se exempelvis Abbott, Narrative (Cambridge 2002) s 12 ff; Barthes, Image Music Text (London 1977) s 79 ff; Johansson, Narrativ teori och metod (Lund 2005) s 17 ff. 16 Se Skalin i Bergsten, Litteraturvetenskap s 173; jfr Selden s 150 ff. 16 populärkultur;17 även sociologin, psykologin och antropologin har öppnats för att med narrativa redskap avvinnas nya insikter om jagskapande, gruppidentitet, livsberättelse etc.18 En huvudfråga för narratologin är, som sagt, att utreda strukturer och red- skap för berättandet. På motsvarande sätt som lingvistiken söker en gramma- tik, kan narratologin sägas söka en ”poetik”;19 en rättslig poetik förenar frå- gor om ”vad” rätten innebär och ”hur” den innebär något – dvs form och funktion går ihop.20 Utöver att tolka innehållet i en text och underhållas av spänningen, kan man således betrakta hur innebörderna skapas och hur dra- matiken och förståelsen byggs upp. När ögonen väl öppnats för detta, kan man lära sig uppskatta flera dimensioner av det språkliga och berättande hantverket, liksom man kan bli varse hur alternativa konstruktioner föranle- der förändringar i den innehållssfär som materialet konstruerar. Måhända förloras därmed något av det ”under” som god litteratur kan förmedla (då man utan reflektioner kring författarens teknik rycks med av intrigen), men man vinner nya egenskaper att värdera. Och om vi håller oss till rättens do- mäner så lär inget omistligt skönhetsvärde undandras oss, försåvitt vi inte fö- redrar att bli ”narrade” – istället för ”narratologiskt inspirerade” – av den rättsliga berättelsens övertalningskraft. Någon enhetlig narratologisk teoribyggnad och gemensam terminologi kan – självfallet – inte uppvisas.21 Och även om en sådan funnits, vore det mig främmande att direkt söka överföra en dylik begreppsapparat till juridi- ken; min ambition är istället att med rätten som utgångspunkt sätta en bas som kan nyttja – dvs ”översätta” enligt ovan – redskap från narratologin. Narratologi handlar alltså om de berättande inslagen i språklig kommunika- tion. Därmed krävs inledningsvis ett antal distinktioner som kan urskilja så- väl materialet som konstruktionerna med det:22 ”Berättelsen” eller ”histori- en” (”the story”) kan få stå för det totala innehållet som ska förmedlas; Ro- meo och Julias ”berättelse” är alla de händelser som utgör komponenterna i 17 Se vidare Abbott s 105 ff; Braaten m.fl, Inledning till filmstudier (Lund 1997) s 242 ff; Chatman, Story and Discourse (Ithaca–London 1978) s 97 ff och 158 ff; Cook–Bernik, The Cinema Book (2 ed, London 1999) s 322 f och 330 ff; Skalin s 186 f. 18 Johansson s 23 ff, 83 ff och 213 ff; Skott m.fl, Berättelsens praktik och teori (Lund 2004) s 15 ff, 25 ff och 51 ff. 19 Chatman s 17 ff; Culler, Structural Poetics (2 ed, London–New York 2002) s 131 ff, jfr s 188 och 221; Johansson s 156 f. Jfr Barthes s 82, om behovet av att finna ett narrativt språk som går utöver lingvistikens satser och syntax. 20 Se om en sådan litterär rättslära, Weisberg, Poetics and Other Strategies of Law and Litera- ture (New York 1992) s 3 ff och passim. 21 Johansson s 20 och 121 ff; Skalin s 184. 22 Se för det följande Bal, Narratology (2 ed, Toronto 1997) s 78 ff och 175 ff; Cobley, Narra- tive (London–New York 2001) s 4 ff; Genette, Narrative Discourse (Ithaca–New York 1980) s 27 ff. Jfr även Binder–Weisberg s 209 ff; Chatman s 19 ff och 31 ff; Johansson s 21 och 127 ff; Skalin s 176 ff och 181 ff; Skott s 87 f. Notera därvidlag att dessa författare förvisso inte använder exakt samma termer och uppdelningar, men att deras tematik likväl avser olika konkretioner och olika helhets- respektive delaspekter avseende berättandets material och re- sultat. 17 kärleksparets öde – och ”berättelsen” i ett skadegörelseärende är de hand- lingar och omständigheter som tillsammans bildar innehållet i rättsakten. ”Intrigen” eller ”handlingen” (”the plot”) kan skiljas ut från berättelsen ge- nom att detta grundmaterial behandlas som en sammanhangskedja, vilken kausalt binder ihop komponenterna så att vi kan se förloppet samt motiv och orsaker; ”intrigen” förtäljer exempelvis hur och varför släktfejderna och pa- rets handlingar efterhand leder till bådas död – det juridiska exemplets ”in- trig” kan på motsvarande sätt söka förbinda handling, skada och följder så att ett sammanhang uppvisas utöver de nakna faktauppgifterna. ”Narrationen” eller ”berättandet” (”the narrative”) slutligen, berör hur dessa händelser och sammanhang framläggs, visas, presenteras … ja, alltså berättas; därvidlag betonas valet av olika möjliga sätt och tekniker att skapa innebörder och sammanhang. Shakespeare valde en viss dramatiserad form att förmedla be- rättelsen och dess intrig, men i en nutida uppsättning eller film kanske kro- nologin, perspektiven, fokuseringarna etc görs helt annorlunda, vilket påver- kar upplevelsen och förståelsen – och som alla vet kommer i ett skadeärende åtminstone två olika partsframställningar att söka rättslig respons.23 Utifrån grundtriaden ”berättelse–intrig–narration” kan en mängd ytterligare distink- tioner göras – och här spretar verkligen teoribildningarna i en mängd rikt- ningar. För det begränsade syfte som ovan uppställts, kommer jag i denna ar- tikel att tematisera narrativa tekniker som kan sägas ha att göra med ”tempo- ralitet” och ”modalitet”. Med hjälp av de temporala redskapen kan förloppet i berättandet påver- kas genom valet av ”narrativ ordningsföljd och sekventering” för berättel- sens komponenter.24 Därvidlag uppmärksammas det litterära användandet av olika avvikelser från kronologin – antecipationer och retrospektioner – samt därmed teknikerna för hur man i en berättelse stegvis kan modifiera det in- tryck som först gavs. Tematiken kring ordningsföljd och sekventering kan inom juridiken belysa hur man etablerar relationer av över- respektive un- derordning (huvudregel och undantag etc), väsentlighet och andra beroende- förhållanden. Utöver sekvensordningen kan en ”narrativ rytmeffekt” stude- ras, nämligen relationen mellan en komponents reala ”varaktighet” och dess ”utrymme” i berättelsen.25 Inom litteraturteorin har en uppsättning ”kanonis- ka tempon” etablerats, med vars hjälp man analyserar vilken ”berättelsetid” ett visst moment tar: Normalformen ”scen” återger narrativt berättelsedelen med alla dess komponenter, medan ”summeringen” endast delvis behandlar materialet och ”ellipsen” helt utelämnar visst material; däremot överväger det narrativa momentet i ”pausen” som, så att säga, stannar upp berättelsen 23 Se vidare Abbott s 138 ff, om den narrativa kampen mellan parternas retoriska gestaltningar i en rättegång. 24 Se vidare Genette s 33 ff, som tematiserar de narrativa temporala sekvensernas organisation under begreppet ”Order”. Se även Barthes s 97 ff och 117 ff; Chatman s 63 ff. 25 Se vidare Genette s 86 ff, som behandlar den narrativa rytmeffekten under begreppet ”Du- ration”. 18 och bara innehåller rent narrativa element. För det juridiska berättandet kan noteras problematiska konstruktioner avseende gränsen mellan summerande förkortning och elliptiskt utelämnande av material; exempelvis kan det ibland vara svårt att avgöra om en dom explicit utelämnat och förkastat ett rekvisit såsom onödigt eller om det implicit ska förstås såsom prövat. Bland de temporala momenten kan slutligen ”narrativ frekvens” nämnas, dvs rela- tionen mellan hur ofta en komponent förekommer realt och i berättelsen.26 Det litterära meningsskapandet genom upprepande (iterativa) respektive sin- gulära förekomster av moment blir därmed ett tema; som jurist lägger man märke till metoder att genom återkopplingar indikera regelbundenhet och re- gelkaraktär. Utöver dessa linjära berättelsemönster kan iakttas de modala redskapen, som fokuserar på viss länk i sekvensen; det handlar om olika sätt på vilket berättelsen kan framställas.27 Därvidlag blir de narratologiska temana ”di- stans” och ”perspektiv” aktuella. Med det första avses valet av hur mycket information som ska gälla för att vara hela berättelsen, varvid man kan gra- dera detaljnivån. Med det senare avses valet av en mer eller mindre begrän- sande infallsvinkel som berättandet kan ha, varvid externa och interna foku- seringar kan studeras. För juridikens del kan man uppmärksamma tekniker att belysa, förstärka eller nedtona vikten av olika moment i berättelsen. Jag ska nedan söka exemplifiera en möjlig struktur för hur narratologiska redskap kan nyttjas i juridisk analys, varvid jag till viss del kommer att blan- da aspekter från det som nu kallats temporaliteter och modaliteter. 2.3 Analys- och konstruktionsnivåer för rättslig narratologisk tillämpning Genom att rikta blicken mot språkliga, narrativa egenheter kan vi initialt ur- skilja två dimensioner av en innebördsskapande framställning: Den (1) hori- sontella, linjära sekvensen som binder ihop delar och som förmedlar en hel- het samt den (2) vertikala, punktuella axeln som, för respektive länk i se- kvensen, skapar jämförelser och nyanseringar.28 Inom språkteorin talar man om den horisontella dimensionen som (1) ”syntagmatiska relationer”, där tekniken för kombinationer av element styr meningen; vidare benämns den vertikala dimensionen (2) ”paradigmatiska relationer”, där substitutioner av skillnadskomponenter förmår skapa och ändra innebörden i helheten. Hori- sontellt kan (1) ”metonymier” uppstå då delar kan signalera helheten, utan att sekvensen explicit måste uttrycka den kompletta kedjan; vertikalt kan (2) ”metaforer” på liknande sätt föranleda vinnande associationer som på detta 26 Se vidare Genette s 113 ff, som behandlar denna relation under begreppet ”Frequency”. 27 Se vidare Genette s 161 ff, om ”Mood”; jfr även a.a s 212 ff, om ”Voice”. Se även Binder– Weisberg s 213 ff; Johansson s 137 ff. 28 Den nu gjorda schematiska uppdelningen i (1) horisontellt och (2) vertikalt återspeglas i samtliga nedan anförda (1)–(2)-dikotomier i detta avsnitt. 19 ”punktuella” sätt kan förändra bilden av den ”sekventiellt” frambringade helhetsberättelsen.29 Utmärkande för de rättsliga berättelserna är en dragning åt att söka be- kräftelser på ett ytmönster, varvid olika strategiska manövrar omdanar och formerar berättelsens komponenter och sekventiella förlopp. Om man där- med tar sig en viss randig frihet – och det gör jag härmed – kan man från narratologin låna en ram där temporaliteter och modaliteter blandas. Nedan i avsnitt 3 kommer den narratologiska tematiken kring linjär sekventering att behandlas. För den rättsliga analysen har jag valt att benämna dessa aspekter (1) ”relationsetablerande”, varvid man kan studera de tekniker som skapar helhet och sammanhang – till skillnad från avsnitt 4 där (2) ”relevansetable- rande” strategier tas upp, vilka således skiljer ut vissa komponenter ur hel- hetsrelationen, varvid detaljer kan fokuseras och länka in den rättsliga fram- ställningen på icke-linjära aspekter. För att bli varse dessa olika egenheter hos det rättsliga berättandet kan vi bland de relationsetablerande teknikerna söka inslag av en strävan efter (1) ”helheten”, som kan ställas mot den relevansetablerande (2) ”delen”. Utifrån denna idealtypiska tudelning kan vi också se skillnaden i betoningen av (1) ”sekvensen” (med strategier att horisontellt binda ihop – att konstruera ”rela- tion”) respektive (2) ”komponenten” (med strategier att vertikalt fokusera och skilja ut – att konstruera ”relevans”). Om bägge temana kan sägas söka skapa en identitet, så betonar relationsetablerandet en (1) ”färdig berättelse”, medan relevansetablerandet accentuerar en (2) ”färdig komponent”. I båda fallen blir resultatet att den kreerade identiteten kan tas som oproblematisk, varför tekniken kan sägas undanröja – i vart fall strategiskt nedtona – beho- vet av mer explicit argumenterande för den rättsliga enhet som berättelsen visar upp. Slutligen i denna karakteriseringssummering vill jag framhålla de två områdenas inriktning på (1) ”makro”- respektive (2) ”mikrofrågor”; rela- tionsetablerandet handlar om en (1) ”koherensdiskurs” där mönster och kopplingar kan studeras, medan relevansetablerandet mer handlar om en (2) ”begreppsdiskurs” där spelet med de enskilda formelementen kan sägas strä- va efter ett svar huruvida rekvisitet si och så är uppfyllt eller ej. Det bakomliggande temat om rättens artikulerade yta, som skapas genom olika diskursiva nivåer, kan därmed genom konkretion visa att narratologin kan vara ett (av flera) redskap för att se diskursmaterialiteten och de mönster i rättens förändring som ”rättsytans upprätthållande” osynliggör. Denna in- riktning på rättsdiskursens skapande sida medför att teman såsom konstruk- tion, värdering och val behandlas; till undvikande av missförstånd ska po- ängteras, att inriktningen på dylika argumentativa ”strategier” och ”tekniker” 29 Se mer om dessa horisontella och vertikala relationer samt deras juridiska implikationer, H Andersson, Barthesianska meditationer s 89 ff med där anförda referenser. Jfr även Barthes s 87, om de många möjliga nivåerna för narrativ analys samt framhållandet av konstruktions- aspekterna relaterade till horisontella och vertikala axlar. 20